Det är lika bra att erkänna det. Det var jag som förstörde Lucia- och julfirandet för alla småskoleelever i Endre bygdegård i december 1958. Preskriberat är brottet antagligen, men som en kvarnsten hänger det där kring halsen.
Så här var detSkollärare Gustaf Gullin (för övrigt halvbror till den mera berömde Lars Gullin) hade lagt ner sin själ på luciatåg och andra förlustelser som hör julen till.
Även min fröken, Hervor Pettersson, hade säkert dragit sitt strå till stacken. Men av allt detta blev det förstås ingenting. Eller i alla fall nästan ingenting, för Lasse och Macken och jag och kanske några andra vildbasare upplevde denna enorma yta som den nybyggda bygdegården erbjöd som något helt annat än att sitta still i och se någon ljushårig Lucia med stearinljus i håret tåga omkring med tunga fjät. Vi levde helt enkelt rullan.
Vi rusade omkringDenna yta i stora salen som erbjöd så fantastiska ruscher, och i strumpsuck kunde man gliiida långa sträckor om man tog fart utifrån farstun. Ha, ni förstår själva. Vi upplevdes inte som några ljus precis.
Efter denna blamage blev det inga fler lucia- och julfiranden i bygdegården på ett bra tag framöver.
Och varje gång jag stötte på skollärare Gullin, även långt senare, påminde han mig noga om att det var jag som förstörde Luciafirandet i Endre bygdegård. Men, som sagt, det är preskriberat nu. Eller...?