Vid 50 hoppas hon lysa som schlagerstjärna

Mitt första minne av Susanne Alfvengren är hångel.
I min värld slog hon igenom 1984. Jag var 13 år gammal och hade precis börjat funderat på det här med närhet, kärlek och hångel. Därför blev hennes första stora hit När vi rör varann som hand i handske och en ganska omtumlande upplevelse. Hon berörde, ung som jag var.
Och knappt hade jag hunnit glömma bort henne, innan filmen Om kärlek kom 1987.
Minns du? Förbjuden kärlek, het passion och vackra Sven Wollter och Linn Stokke tumlandes i vattenbrynet. Och så den av Susanne skrivna, fantastiska duetten med Mikael Rickfors, Som stormen river öppet hav.
Men efter det föll hon i glömska. Hos mig och, verkar det som, ganska många andra. Och det är hon medveten om.

Just därför ska 50-åringen Susanne Alfvengren göra debut i Melodifestivalen.
Just därför sitter hon i en hotellfoajé i centrala Malmö, för ännu en av många intervjuer under de senaste mycket hektiska veckorna. GA har fått 1,5 timme, vilket under omständigheterna är ovanligt mycket.
Hon kom till Malmö på onsdagen, kör ett genrep på torsdagen, två på fredagen och ett på lördagen och har däremellan intervjuer, fotograferingar och presskonferenser.
- Man sjunger inte sönder rösten här, man pratar sönder den, säger hon och skrattar.

Jag ber henne förklara varför vi sitter här. Varför debut nu?
Frågan om festivaldeltagande har hon fått många gånger förut, säger hon. Hon har alltid sagt nej. Barnen har varit små, forumet har inte känts rätt och hon har på det stora hela varit nöjd med att göra det hon gör.
- Många tror att jag har lagt av, men jag har levt på det här i 25 år. Oftast framträder jag i en kyrka eller bygdegård, bara jag och min gitarr. Jag gör bara det jag gör. Det är att nå fram som är det viktiga.

När hon så fick höra festivalbidraget, Du är älskad där du går, med text av Ingela "Pling" Forsman och musik av Bobby Ljunggren och Henrik Wikström, då kände hon att hon skulle kunna göra precis det hon gör, men nu i ett helt nytt sammanhang - och med ett tydligt syfte.
- Jag vill visa att jag finns och ha en skjuts i karriären. När jag slog igenom fanns det två tevekanaler och nästan alla lyssnade på P3. Det här är ett helt nytt fönster. Och det är en så himla bra låt!
Allt har fallit på plats, menar hon. Melodifestivalen har blivit bredare och mer folklig, barnen har blivit större, hon har fått en låt hon älskar, hon firar 25 år som skivartist och släpper ett jubileumsalbum i april och överlag, menar hon, känns tiden mogen.
- Jag känner att jag har så himla mycket kvar att ge som artist.

Den förra, första och mer omvälvande gången hon satsade på artistlivet, fick henne att för över 20 år sedan lämna Gotland.
- Det funkade inte att pendla och turnera. Jag var ändå tvungen att skaffa en bostad på fastlandet och jag kunde inte åka hem och tvätta på 1,5 dag. Sedan skaffade jag ju familj.
Sedan många år bor Susanne och hennes familj i Roslagen, strax utanför Norrtälje. Lantligt, säger hon, nära hav och skog.
Kvar på Gotland - vars kajpsäsong hon aldrig missar - har hon bland andra pappa och farmor.
Farmor var förresten den som en gång i tiden såg till att den begåvade unga sångfågeln, med gitarr i hand redan då, kom ut på ålderdomshem i Ala, Östergarn och Roma.
- Det var där jag upptäckte att man kunde beröra människor med musik. När jag såg att det kom en tår på en tant, så tänkte jag "Aha, man kan nå in i folk!".
Fortfarande är det just det som driver henne. Att beröra, berätta, förmedla något om livet och om alla de känslor och val vi kan ställas inför.
- Växandet är viktigt. Andligheten. Man har ljusa stunder och man har mörka stunder och människor har tydligen nytta av att få ord på det där... det är inte alltid man har egna ord. Det är ofta det de kommer fram och tackar för, efteråt.

Andlighet är ett ord som återkommer flera gånger under vårt samtal. Jag ber Susanne förklara vad det betyder för henne.
- Jag tror på att det finns något där bortom. Men Gud? Jag kan inte köpa hela det paketet. Jag tror ju exempelvis på reinkarnation.
Hennes tro på återfödelse har dock aldrig lockat henne att, via exempelvis medier eller hypnos, försöka ta reda på vem hon skulle ha kunnat vara i tidigare liv.
- Jag vill inte veta om jag var Karl XII. Det handlar om att förstå saker jag är bra på eller rädd för. Jag vill fylla på med kraft och ljus och kunna dela med mig av det till andra.
Susannes livsfilosofi har aldrig varit något hinder för att nå en kyrklig publik.
- Jag träffar ju bara präster som är öppna för profan musik även i kyrkan. Och min musik handlar om livets frågor. Om andlighet. Som Du är älskad där du går, säger hon och ler med glittrande ögon.
- Den är ju i allra högsta grad andlig - och jag måste känna en 100-procentig identifikation med det jag sjunger. 99 procent räcker inte. Det måste vara klockrent.

Jag frågar vad hon tror att gotlänningarna känner för henne i dag, efter så många år borta från ön. Hon ler och säger att hon inte har en aning.
- Förhoppningsvis minns de mig och tycker om det jag har gjort och gör. Jag har ju i alla fall hållit fast vid min dialekt. Tar man bort sin dialekt tar man bort sin historia. Det är en käpphäst jag har.

Vår intervjutid är ute men fotograferingen återstår, så Susanne samåker med oss till Malmö arena, där alla genrep och lördagskvällens deltävling äger rum.
Vi tar några bilder utanför och Susanne skämtar om att hon inte vill ställa upp på något som liknar de storslagna bilder som togs inför Carolas USA-satsning - som sedan föll platt. Så skiljs vi åt.
En timme senare kliver Susanne Alfvengren ut på den stora scenen.
Hon är helt ensam. Inga dansare, ingen kör, ingen gitarr. Bara en vissångerska och hennes ballad. Hon sjunger den på gotländska.

Människobarn,
när din natt är mörkast har den redan vänt
följ din väg i ljuset som ditt hjärta tänt
och ovanför på himlen lyser stjärnorna
För du är älskad där du går...