Vid radion får man göra sina egna bilder
Numera är det förstås inget märkvärdigt med radio. Du kan få in P4 och lyssna på Svensktoppen i bilen, på traktorn, på din mobil, i din kamera, din nyckelknippa eller i din dator. Det är väl bara en tidsfråga innan Arla Radio strömmar ut från mjölkpaketen, medan man äter sina flingor och jordgubbar. Om det råkar vara den säsongen alltså.
Annat var det i tidernas begynnelse, det vill säga ens barndom i Lau. Då krävdes en hel stapel batterier, stora som kaffepaket, för att kunna lyssna tillexempel till dagens tio lite sprakiga låtar på Grammofontimmen. Annika Lantz var inte på långa vägar uppfunnen ännu, utan man lät helt enkelt etern vara i fred under långa sändningsuppehåll.
Var det en höjdardag kunde man som nummer nio i Grammofontimmen få lyssna på Tore Ehrlings orkester. Som avslutning brukade Svea Livgardes Marsch braka loss som en påminnelse om, att det svenska försvaret minsann inte var att leka med. Vem vet, det kanske rent av var de ständigt avslutande, manligt karska, marscherna som fick Hitler att avstå från invasion av Sverige.
Närmast höjdaren med Tore Ehrling kom väl Sven-Olof Sandberg som sjöng om gigolos eller röda små hus. Eller Bertil Boo med violer till mor, så att tårarna forsade ur huckleförsedda gummor i "svenska hus ensligt belägna". Som Tomas Tranströmer skriver i en dikt. Man kan förvisso gråta över många musikaliska inslag även idag, men inte är det för violer till mor.
Men den största tårframkallaren var nog ändå den här av Margit Lagerheim-Romare:
Jag är en flicka som vandrar omkrig i lumpor,
ge mej en slant, så jag får till ett stycke bröd!
Nött är min sko, och jag har inte några strumpor,
snart i Marseille skall jag finna min bleka död.
Det var mycket både hjärta och smärta i gamla tiders låtar. Nu vet jag inte vad det är. Ja, ljud förstås. Tillexempel försökte jag ifjol en gång stänga av radion med dess hårdrock. Det gick inte. Radion var nämligen inte alls på. Det var en osmord halmpress på en åker intill som var igång.
På sitt sätt är radion mera spännande än TV. Just för att man bara hör rösterna. Sen kan man sitta (eller ligga) där vid apparaten och själv ge ansikten åt rösterna. Skåningar blir då som regel ganska frodiga typer med en öl och ålmacka som de mumsar i sig där framför mikrofonen. Många av dem skulle egentligen behöva textremsa, men sånt låter sig ju tyvärr inte göras i radio.
En del radiomänniskor dyker ibland upp också i TV. Då får man oftast klart för sig, att man missbedömt deras yttre. Kjell Albin Abrahamsson ser emellertid ut precis som han ska. Staffan Ekendahl från Gomorron Världen har jag spelat golf med och han är också helt okej. Däremot hade jag tänkt mig Cecilia Uddén lite slankare och med lite smalare ansikte. Annika Lantz har jag sett i TV och hon gjorde sig inget vidare där. Heller.
Radiosportens fenomenala snabbpratare ger man spänstigt vältränade skepnader. Fenomenalast är nog Lasse Granqvist. Han får Lennart Hyland att framstå som deltagare i Korpens slow motion-klass. Men vem kunde väl föreställa sig att Lasse var en lång räkel på över två meter. Det har man nämligen sett i TV. Jag hade tänkt mig honom mera som en Leif Pagrotsky.
På tal om radiosporten så får den ibland karaktären av rena jaktkrönikan. Människojakt. Allas vår Svennis tillexempel har nu en längre tid varit en av de många svenskar som är jagat byte i idrottsvärlden. Manchester City jagar honom, men när detta skrivs är kontraktet ännu inte undertecknat. Eftersom det rör sig om radio får man själv alltså skapa sina bilder.
Man ser sålunda framför sig hurusom Svennis hukande springer i de värmländska skogarna för att försöka undkomma de ivriga jägarna. Men troligtvis slutar det hela med att de fångar in Svennis och med dragna pistoler tvingar honom att skriva på ett tvåårskontrakt för 45 miljoner. Och så blir det division två nästa för Manchester. Numera är det nämligen bara hans fruntimmersaffärer som håller Premier League-klass.
Sportradion står för övrigt på för tillfället. Man analyserar den kommande allsvenska omgången. Det framgår att Djurgården ytterligare en gång ska få spela sin hemmamatch utan att Kustjägarna och en helikopterdivision mobiliseras. Ett bevis så gott som något på idrottens förbrödrande förmåga.
Så jobbar vi med nyheter