Vikingarna hade inte hornhjälmar

Vikingarna hade horn på hjälmarna. Och bulverket i Tingstäde träsk har brunnit i en jättebrasa.
Historiska myter som hänger med än i dag trots att de är felaktiga. Men oförargliga.

Kultur och Nöje2006-03-15 06:00
Så behåll dem gärna ändå. Det menade länsmuseets Gun Westholm när hon på tisdagen föreläste under studie- och inspirationsdagen i Högskolans aula för anställda vid arkiv, bibliotek, museum och högskola. Men, manade hon, hjälp i stället till att avskaffa myten om det snuskiga gatunätet i medeltidens "Hade hjälmarna horn? Om våra älskade myter/fördomar" var titeln på föredraget. Och vikingarnas hornbeprydda hjälmar hänger med ännu, allt ifrån serien Hagbard Handfaste till idrottssupportranas blågula varianter. Men även äldre verk som Jenny Nyströms teckningar visar hjälmar med horn.
Gun Westholm har ägnat ganska mycket tid åt att försöka tvätta bort myter. Men, konstaterade hon, tvättar man bort en gammal spinns i stället en ny, det pågår i evighet. Och de vikingatida hornen är just en myt om än mycket segllivad sådan.
Men visst har man hittat hjälmar med horn. Men då av betydligt äldre datum, från bronsåldern. Så det handlar om en tidsmässig sammanblandning.
- Vi behöver hornmyten och omhuldar den fast vi faktiskt vet att det är en myt.
Myter kan också vara lokala.
"Det brinner som när Tingstäde träsk brann". Vid tiden för Kräklingbobranden hörde Gun Westholm det talesättet första gången. Ett uttryck som förlorade sig i historien och skulle gå tillbaka på när bulverket i träsket brann i en enorm brasa någon gång under vikingatid. Och vars riktighet underströks av att de delar av bulverket som tagits i land var sotiga och svarta.
- Men 1990-92 gjordes nya undersökningar och prover. Och det svarta, det var mögel. Det finns inte spår av någon brand. Men vad gör det, det är en så fin myt och ett härligt talesätt.

Däremot menar hon bestämt att vi ska arbeta bort myten om den sanitärt dåliga standarden i städerna under medeltiden.
- Gutarna var inte så smutsiga som vi vill göra gällande.
Och exemplifierar med när filmteamet inför filmatiseringen av "Petri tårar", utspelad i medeltidsmiljö, helt felaktigt lät vräka ut sex ton gödsel för att ge den tänkta medeltida gatan utanför S:ta Karins ruin rätt tidsatmosfär. I själva verket var Visby en så tätbebyggd stad att färskvattenbrunnar, latrinsystem och sopnedkast fanns inomhus. Något som möjliggjordes av stadens sluttning och rika vattenflöde mynnande i havet. System som sedan inte blev vanliga i städerna förrän på 1800-talet.
Avfall fick inte kastas på gatan och skofynd från tiden visar också att de inte var lämpade om gatorna hade varit bemängda med exkrementer.
- 77 kända latrinanläggningar har vi hittills påträffat. Och på förra Visbydagen anordnades faktiskt latrinsafari.
Och Gun Westholm suckar när hon konstaterar att barnen i skolan ännu får ta del av läroböcker som meddelar att "På medeltiden löste man problemet genom att kasta ut avfallet på gatan".
- Vi älskar ju den här myten, den hör till, annars är det inte medeltid. Men låt oss slå fast: Man kastade inte sopor på gatan på medeltiden.
I övrigt under studiedagen föreläste professor Sven-Eric Liedman om kunskapens natur och Owe Ronström, Högskolan, kring "Vad gör en ö - finns det en särskild ökultur?".
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!