Viktig film som sjunger bildens lov

JAN TROELLS "Maria Larssons eviga ögonblick" är en resa i tiden, javisst, men inte bara till det tidiga 1900-talet då filmen utspelas utan också till det sena. Kanske till någonstans omkring 1970, då stora regissörer filmade stora berättelser för stora (som i vuxna) människor.
För historien om arbetarhustrun som vinner en kamera och använder den som fönster för sin egen själ är klassisk europeisk filmkonst. Inte alldeles perfekt men alldeles, alldeles tidlös.
Med "Maria Larssons eviga ögonblick" väver Troell ihop två trådar ur sitt liv till en. Titelgestalten var en släkting till Troells hustru och samarbetspartner Agneta men spelplatsen är flyttad från Göteborg till Troells eget Malmö.
Och själva väven blir i stora stycken förtrollande. "Maria Larsson" är en film som ser mycket dyr ut utan att vara det. "Det är som om bilderna tar över... Jag blir en annan människa", säger filmens Maria, och det är som om Jan Troell talar med sig själv. Eller som hans kärleksförklaring till fotografiet. Få är mer lämpade att göra en film som sjunger bildens lov än Troell.
Rollistan är som om den svenska och danska filmgalan slagits ihop och skådespeleriet blir därefter. Mikael Persbrandt ser ut som ett helt sekelskifte; hans stora gester kontrasterar perfekt mot Maria Heiskanens precision i detaljerna.
Filmens psykologiska klimax ligger i stunden då Maria Larssons livsfönster plötsligt slås upp på vid gavel. Hon erbjuds ett jobb hos fotografen, en flyktväg från fyllor, smutsiga trappuppgångar och påtvingat sex. Jag ska inte berätta hur hon svarar, det viktiga är att ögonblicket kommer, det viktiga är vad det innebär för hennes liv, det viktiga är vad du svarar när det händer dig, och jag.