Ja, du har så rätt. Vurma betyder att ha överdrivet intresse för (ty. Wurm - mask). Och det är väl det vi har för det här ämnet, överdrivet intresse. Men hellre det än lagom intresse eller halvhjärtat dito.
Pröva meningen, "att vurma för livet". Är det möjligt att ha ett överdrivet intresse för livet? Vi har ofta en rädsla för de starka uttrycken. Vi vill gärna att tillvaron ska vara lite lagom trevlig; inga starka upprörande möten.
"Varför kan man inte umgås utan att ha trevligt?" säger poeten Bengt Berg.
Ja, varför inte? Då skulle kanske diskussionen kunna ta fart.
Dialektisk fulländning
Lindgrens artiklar uttrycker sig ofta (i välmening förstås), med förallmänligande positiva epitet till begreppen konst och kultur, och blir därför precis så "flytande och undflyende" som han själv tycks trivas med och som tydligen passar hans ideal, men hamnar därför alltför ofta i kulturens och konstens myshörna - och gör på det sättet debatten en otjänst.
Jag har nyligen blivit bestulen på möjligheten till en stor upplevelse; jag besökte Hällarna häromdagen, detta omdebatterade och natursköna område.
Jag tänker inte ge mig in i diskussionen om bostadsbygge där eller inte. Men där fanns tills för en tid sedan något som gav en upplevelse utöver det vanliga.
Inte särskilt trevligt
På baksidan av den gamla skjutrampen hade en fri skaparkraft släppts lös. Graffitimålningarna på betongväggen överträffade varandra; upprörande, provokativt och inte alls särskilt trevligt. Men fantastiskt!
Att vänd mot väst och sydväst insupa detta vidunderliga landskap format av naturens eoner och sedan, med en vridning i 180° överraskas av en kulturens nyck, en mänsklig yttring - kanske en kommentar, kanske en protest, kanske bara en oemotståndlig kreativ inspiration - skapad ur en kultur i ständig rörelse och förändring. En dialektisk fulländning!
Ingen ska störas
Nu är detta jämnat med marken och kvar är "bara" det vackra landskapet som är så trevligt att ströva i - ingen ska behöva bli upprörd, ingen ska behöva störas på sina promenader och inte svettas mer än så mycket man själv bestämmer i förhållande till den egna fysiska ansträngningen. Lagom mysigt.
Vilka normer råder, när stadsplanerarna, utan offentlig diskussion, sanerar ett så nyskapat och levandegjort gammalt militärt monument och städar naturen med caterpillars, när man samtidigt tillåter flera våningar höga, korrekta reklampelare i digitala färgtryck i den gamla världsarvstaden?
Jo, de normer som aldrig blir ifrågasatta och satta under kritisk lupp och på så vis fritt får breda ut sig, tills vi inte ser dem längre. De blir en vana - en kultur. Är det den kulturen vi vill ha och leva i?