Vilket skitväder!

Jag har precis hunnit tina upp, tvagat min kropp och blivit torr efter årets festival. Förra året var det strålande solsken, i år har vi levt fyra dagar i mestadels kyla, blåst och regn. Men roligt har vi haft. 14 band blev det i år, trots ett sämre startfält.
SMHI utlovade dåligt väder med regn nästan hela helgen. När jag stod här hemma i hallen på onsdagsmorgonen, kliade jag mig på hakan och frågade mig själv vilka skor jag var redo att ta livet av. Jag äger ju inga gummistövlar. Valet föll på ett par vita, halvdassiga Pumaskor.
Jag åkte på årets SRF med höga förväntningar på danska Volbeat, spelningen var grym men något chockad sitter jag nu här och blir tvungen att säga att In Flames slog det mesta. Att få se Anders Fridén sjunga iförd en rosa peruk som han fått uppslängd på scenen... Vilken show, In Flames är nog Sveriges bästa liveband!
Som ensam tjej i ett sällskap på fem personer, trodde jag nästan att jag skulle ha fått nog av allt vad män heter innan festivalens avslutningsnummer med Heaven and Hell på lördagsnatten. Men det gick bra och pojkvännen behåller jag ett tag till.
För att sammanfatta veckan ska ni nu få ta del av mina känslor i ord: upprymd, lycklig, smutsig, kär, magsjuk och trött.

Årets gladaste måste bli gitarristen i Blackfoot, Charlie Hargrett, han hade ett leende på läpparna under precis hela konserten. Det är svårt att i skrift förklara hur en Sweden rock festival är, det måste upplevas.
Ja, vi ses nästa år då!