Vilse i referensdjungeln

Att göra en "slam" är att falla olyckligt under ett skateboardåk. Handlingen har också sin utgångspunkt i 16-årige Sams intresse för den rullande brädans egna konstart. Men denna röda tråd, som hållit flera gånger tidigare, blir i "Slam" mest en bifigur, en flört med ungdomen.
Som när vuxna ska tala "kidsens språk". Då blir det ofta pinsamt. Birgit Friggebo-pinsamt, nästan.
Till råga på allt kan Nick Hornby snart få inse att han missat tåget. Skateboardens glansdagar har redan passerat och inte ens bland 16-åringarna lär alla veta vem Tony Hawk är. Att han är rullbrädans krönte kung och var den förste som snurrade densamma 900 grader i samma hopp.
Det är synd att Hornby gått vilse i den referensdjungel som han förut navigerat så framgångsrikt, för Sams levnadsöde är i högsta grad intressant och relevant. Att som barn få barn är en paradox som aldrig är enkel, men inte desto mindre existerar.
Men Sam blir alltför enkelspårig, på gränsen till korkad. Hans vilsenhet känns igen - men hans dumhet gör identifikationen främmande ändå.
Ljusglimtarna ligger i situationskomiken, som möjliggjort framgångsrika filmatiseringar av Hornbys tidigare verk. Ologiskt och korkat kan vi människor uppträda i obekväma sammanhang - till varandras stora glädje. Det vet Hornby och det kan han fortfarande gestalta.
Men hur komplext det är att vara 16 har han glömt och "kidsens språk" talas inte längre flytande.