I den första delen berättar New York-bon och författaren Nadia om ett möte med en chilensk poet som ska resa tillbaka till sitt hemland.
Han ber henne ta hand om sitt jättelika skrivbord tills han kommer tillbaka. Men Pinochets statskupp kommer emellan och hon får aldrig mer se poeten. Skrivbordet blir kvar hos Nadia i över 25 år, tills telefonen ringer och allt vänds upp och ner.
Det stora skrivbordet följer därefter med även i bokens övriga berättelser. Ibland står det i centrum, men oftast finns den lite i utkanten, där den står och döljer sina hemligheter och påverkar människorna runtomkring. Alla har de sitt sätt att hantera och förhålla sig till skrivbordet, vilket blir en bild av hur de hanterar livet och världen i stort.
Historien förflyttar sig i tid och rum. Mestadels utspelar sig berättelserna i Israel och New York, och den judiska historien är en viktig del av bakgrunden.
Titeln "Det stora huset" hänsyftar på templet i Jerusalem som brändes ner av romarna, och som, enligt en av romanens huvudpersoner, alla judiska medvetanden sedan dess kretsar omkring.
den amerikanska författaren Nicole Krauss har en stor berättarbegåvning, men ibland kan det kännas som om hon blir lite för smart för romanens bästa - berättelsen kan då och då kännas lite konstruerad.
I den första delen tappar jag stundtals tråden litegrann, men i den andra delen märks det hur skickligt sammanflätade romanens trådar är.
När sista bladet är vänt står alla sammanhang klara - mer eller mindre klara i alla fall, detta är ingen roman som skriver läsaren på näsan precis - och jag lutar mig tillbaka, helt uppslukad av historien.
Sedan slår jag mig ner vid mitt eget privata skrivbord för att försöka sammanfatta mina intryck av en vindlande och fantastisk historia.