Napoleonis bok har två huvudspår. För det första förklarar hon, och hon gör det slående, varför Europa och USA hamnat i sin nuvarande kris.
För det andra beskriver hon mycket konkret den kinesiska framstegsmaskinen. Hennes slutsats är att vi måste ta lärdom av Kina. Har hon rätt?
Boken kommer på svenska just när medierna har börjat fatta att krisen i Väst är politisk, att demokratin håller på att tappa greppet. "Opolitiska" ekonomer och EU-byråkrater tar över från politiker och parlament.
Hur medborgarna röstar spelar ingen roll. Arbetslösheten kommer att bli enorm. Fascismen lurar runt hörnet.
Grundskott
Demokratierna fick ett grundskott när Thatcher och Reagan tog över scenen på 1980-talet. Staten och fackföreningarna var bovarna i den ekonomiska krisen och skulle krossas. Skatterna sänktes för de välbärgade och marknaden skulle lösa alla problem.
Reagan, skådespelaren, var den nya politikertypen. Med perfekt timing och charm framförde han vad "spindoktorerna", det vill säga mediaspecialisterna, bestämt.
Tony Blair bar upp den rollen efter Thatcher och skapade "New Labour". Ett arbetarparti blev ett medelklassparti. I Italien förvandlade Berlusconi hela politiken till en enda sliskig tv-såpa.
Bedrog sig
Under några årtionden såg det ljust ut för marknadsfolket. Sovjetunionen tvingades ner på knä. De intellektuella pratade om "historiens slut". Västmodellen, det vill säga demokrati och marknadshushållning, tycktes ha segrat för alltid. Man bedrog sig grundligt.
Nu lämnar tv-politikerna scenen eftersom de tappat greppet över ekonomin. Kina däremot går fram med stormsteg ekonomiskt. Och då menar Napoleoni att vi måste se vår kris genom en "kinesisk lins".
Hänfört berättar hon om inte bara produktionsökningarna utan också om sådant vi inte förstått, exempelvis de gigantiska miljösatsningarna. Det viktigaste är att de kinesiska politikerna i motsats till våra klarar att stimulera och styra ekonomin. Där måste vi lära!
Motgift
Tänkvärt men tvivelaktigt. En läsning av nyutkomna Yiyun Lis "Be för mig i tusen år" ger ett motgift. Författaren, som nu bor i USA, avslöjar i sina noveller hur kineser sårats mentalt av alla kastningar i den uppifrån påtvingade politiken.
Oförlåtliga rättsövergrepp av nyrika mot fattiga bönder. Känslor vågar man aldrig visa inte ens inom familjen. Kvinnoföraktet har övervintrat och är massivt.
Lis stil är knapp och inträngande och gör att läsaren tror på det som berättas.
Visst ska Kina studeras. Men recept därifrån bör nog hämtas med försiktighet.