Jag ser i Anna, den skrivande väninnan, bilden av en då tjugofemårig Anna-Karin Palm. En författare som långt senare återvänder från ett antals års bortavaro utomlands och vill berätta om den stad hon aldrig kunnat släppa i tankarna.
Det här är en roman som måste ha mognat långsamt men nu är skriven, det Hedvig önskade är berättat, det handlar om platsen, staden och människorna som rör sig i olika grupper i koncentriska cirklar kring varandra. Hedvigs önskan om berättelse blev en roman. "Snöängel".
"Romantisk fuga"
I gymnasiet hade jag en svensklärare om ständigt återkom till ett begrepp som hette "romantisk fuga" och han nämnde alltid Almqvists "Drottningens juvelsmycke" som exempel. En sådan komposition var en blandning av genrer, byggd på musikaliska principer och starkt polyfonisk, alltså uppdelad på en mängd röster.
Med Anna-Karin Palms nya, i alla bemärkelser, stora roman "Snöängel" har vi fått en modern romantisk fuga och en snöfallsskimrande vintersaga med fullt hörbara ekon av Almqvist. I hans "Drottningens juvelsmycke" återfinner vi Tintomara, ett nästan mystiskt människoväsen, kanske både pojke och flicka.
Närvaro i texten
I Anna-Karin Palms roman återfinns Hedvig, en nästan lika undflyende människa som lockar och gäckar och hennes systers schäfertik, Billy, som på många sätt är motorn i handlingen.
Hela tiden växlar det mellan olika personer den där kalla vintern 1985-86. Där rör sig en mängd människor i olika samhällsskikt ända upp till statsministern vars närvaro ger boken något ödesdigert över sig eftersom vi vet vad som sedan hände.
Där finns en man med sin dobermann som tycks bevaka statsministern. Och ett flertal andra antydningar. Men inget tydligt, inget utsagt.
Det finns en stark närvaro i texten som suger fast läsaren, man är där, i den där vintern när något skall ta slut i Sverige. Språket är oerhört följsamt, vackert och tätt och allt berättat i presens, vilket förstärker närvarokänslan.
Många kuggar
Det är en Stockholmsroman, kanske är staden den egentliga huvudpersonen. Fylld av underbart målade stämningar, skarpögda iakttagelser och funderingar om där och då. Gator och torg, kaféer och restauranger, Östermalm, Söder och Solna. Hur det faktiskt var.
Så många kuggar finns i detta romanmaskineri att det nästan är omöjligt att redogöra för dem. Man drivs som läsare in i en virvel av händelser som alltmer närmar sig ett odefinierbart centrum. Det exploderar inte, går snarare mot ett sönderfall inåt i ett land som håller på att förlora sin identitet.
Märkvärdig gåtfullhet
Det finns en märkvärdig gåtfullhet, så mycket som inte kan förklaras och som lämnas till läsaren, precis som det ska vara.
Tack och lov att det finns författare som vågar sig på ett sådant projekt och som har förmågan att genomföra det. Anna-Karin Palms "Snöängel" är en av årets litterära händelser.