Fanns det en gång ett 40-tal bondgårdar i Visby? I varje fall fanns här strax utanför murarna tillräckligt med odlingsbar jord för 40 gårdar eller lika mycket jord som i tre medelstora gotlandssocknar!
Så innerstadens omgivningar var inte alls så kala och öde som forskare påstått långt in i vår tid.
Det här visar årets just utkomna upplaga av museiårsboken Gotländskt Arkiv. Boken har som tema "Visby - landet utanför muren".
Det är kulturgeografen Dan Carlsson som visar hur fel de haft, alla de forskare som genom åren beskrivit trakten utanför ringmuren som en ödebygd. Han berättar att det på 1600-talet fanns både mycket och bra odlingsbar jord, över tusen tunnland, och det måste ha funnits många fler gårdar än de vi känner namnen på idag; Lilla och Stora Hästnäs och Kungsladugården.
Arkeologerna Ann-Marie Pettersson och Gunilla Wickman-Nydolf visar dessutom att ytter-Visby varit bebott i flera tusen år, det visar utgrävningar bland annat på A7-området och Terra Nova.
Två ansikten
Byggnadsantikvarie Ulrika Mebus tycker sig se ringmurens två ansikten; det öppna, tillgängliga på insidan och det slutna från utsidan som säger "Hit men inte längre". Hon berättar också om vallgravarna som varit promenadstråk för societet och turister men också soptippar.
Också landskapsantikvarie Eva Selin berättar om gravarna som innan Säve 1859 bildade Planteringssällskapet var tomma och kala. Sällskapet planterade tusentals träd i gravarna!
Arkeologen Leif Zerpe visar att ytterstaden bildade innerstaden på så vis att stenen för att bygga innerstaden togs från gravarna och andra ytterområden. Han visar var man ännu kan se spåren av stenbrotten.
Om andra spår skriver byggnadsantikvarie Johan Gardelin som berättar om järnvägsspåren i Visby och var man fortfarande kan se var de gick fram.
Borgmästarängen
Eva Selin återkommer med en uppsats om Länna-egendomen som från början kallades Borgmästarängen. Borgmästare Grevesmühl anlade här en vacker park som han kallade Plantagen, och han byggde sen också det herrgårdsliknande bostadshus som några ännu minns men som revs när Säveskolan byggdes.
Plantagen, inte att förväxla med Länna gård lite längre österut, ägdes senare av konsul Eneqvist som kom från Länna i Slite och därför döpte platsen till Länna.
Arkeologen Per Widerström berättar om Galgberget där han grävt bland galgarna. En delvis ruskig historia, och han funderar om här också var ett slags Golgata dit folk korsvandrade.
Roligaste uppsatsen står byggnadsantikvarie Stefan Haase för när han berättar hur hans familj flyttade från innerstaden till Brunnsgatan i södra Visby 1951. "Flyttar ni till patrasket på söder hälsar jag aldrig på er", hotade hans farmor - och det dröjde också tre år innan hon tittade ut. Jodå, det fanns både "kommunister och alkholister" på söder men Stefan kan berätta många trevliga och roliga minnen därifrån.
Slutligen berättar antikvarie Pär Malmros om de gotländska försvarsvärnen, särskilt dem i Visby, medan arkitekten Rasmus Waern skriver om stadsplanering och om hus och områden han gillar och inte gillar i det Visby som finns utanför murarna.
Allt som allt en riktigt intressant årsbok som Ann-Marie Pettersson avslutar sin tid som redaktör med.