Visbymunken - en knivmördare?
Eller var han oskyldig till Nils Skomakares död?
Att det förekom knivslagsmål i Visby också på medeltiden visar en nyutkommen bok utgiven av Riksarkivet. "Auctoritate Papae" heter den och skildrar (på engelska) en rad fall som behandlats i den så kallade penitentiarian, en slags påvlig domstol dit katoliker kunde vända sig för att få dispens, absolution eller, som i det här fallet, frias från mordanklagelser.
Så här gick det till när Henricus Johannis, munk och diakon vid dominkanernas kloster S:t Nicolaus i Visby, hamnade i blåsväder:
En kväll år 1462 hade han varit på middag tillsammans med Petrus, också han svartbroder, och lekmannen Nils Skomakare. När Henricus ville gå hem blev han av någon anledning hindrad av Nils Skomakare som satte sitt svärd mot Henricus hals som om han tänkte döda honom.
Då grep Petrus in och försökte skilja de två männen åt. Men det bar sig inte bättre än att han blev skadad av svärdet.
*
Nils Skomakare knuffade nu ner Henricus i en tunna fylld med vatten och gick sin väg. Men Petrus följde efter honom och började skrika.
När Henricus hörde skriken blev han rädd att Nils Skomakare skulle skada Petrus ännu mer, varför han gav sig ut efter de två männen.
Enda utvägen att rädda Petrus, insåg han, var att oskadliggöra den ilskne Nils Skomakare. Så han tog sin lilla kniv och stack den i Nils.
Nu blev det inget djupare sår men det räckte tydligen för att lugna ner situationen och männen gick hemåt. Men därmed var inte saken ur världen.
Nils hade tydligen underskattat det lilla såret och hade inte gjort något åt det. Så en dag fick han feber och två månader efter händelsen avled han av det infekterade såret.
*
Och nu var frågan: Var Henricus skyldig till mord eller dråp? Om det var så illa skulle hans prästerliga karriär inom kyrkan vara slut, och därför vände han sig till den påvliga domstolen för att få besked.
Han förklarade sig förstås oskyldig. Dels, menade han, hade han stuckit Nils Skomakare i självförsvar. Dels kunde Nils skylla sig själv eftersom han inte gjort något åt såret.
Domen blev - oskyldig. Men troligen fick Henricus inget klart besked om det eftersom han några år senare personligen reste ner till Rom för att få sin sak prövad än en gång. Även nu förklarades han oskyldig. Hur det sen gick för honom förtäljer inte historien.
De här "rättegångarna" har bevarats i hemliga påvliga arkiv ända fram till 1980-talet då forskare fick tillgång till dem. Det visade sig att 550 svenskar, däribland också några andra gotlänningar än Henricus, hade fått sina fall prövade under perioden 1410-1526.
Så jobbar vi med nyheter