Vital och underhållande Allen-film

Med "Whatever works" återvänder Woody Allen till New York, efter några års utflykter till England och Spanien, där höjdpunkterna varit "Match point" och "Vicky Christina Barcelona". Återkomsten till hemstaden har gjort honom gott - det här är en mycket underhållande film, samtidigt som den ger Allen möjlighet att vädra all sin cynism och sin syn på världen som en enda stor tummelplats för lidande och sorg.
Huvudrollen som den cyniske pladdermakaren Boris görs av Larry David, känd som huvudrollsinnehavare i "Simma lugnt, Larry".
Det är den där sortens roll som Woody Allen själv skulle ha spelat för tio år sedan - Manhattan-bon, som sprider cynismer och sanningar omkring sig och som får ihop det med en yngre kvinna.
Här är det Melodie, en naiv tjej som rymt hemifrån och som Boris till en början mycket motvilligt tar hand om. Efter hand trivs han med sällskapet och ljuv musik uppstår.
Melodies konservativa föräldrar får först en chock när de upptäcker hur gammal dotterns pojkvän är - men de finner sig snart till rätta i New York, inte minst mamman, som snabbt visar sig ha en dold sida om bohemliv och sexuell frisläppthet.
Mamman spelas av Patricia Clarkson, som är lysande. Men detta gäller merparten av skådespelarna i denna både roliga och lite sorgliga film.
Historiens förlopp gör att det inte känns så gubbsjukt som vissa av Allens filmer känts som. "Whatever works" är en underhållande Woody Allen-film. Okay, inte i klass med New York-mästerverk som "Manhattan" och "Annie Hall".