Vitt skilda infallsvinklar på Linné och hans småländska landskap
Det vackraste med den är de detaljer från en småländsk bonad från 1753, som kläder pärmens insidor.
Det intressantaste är den infallsrikedom som möter; femton författare, alla knutna till Smålands Akademi, medarbetar och ger vitt skilda bilder av Blomsterkungen och hans landskap.
Det mest förbluffande är fotografen Björn Larssons bildavdelning. Varför i hela friden har han åkt till Kairo och låtit handkolorera sina svartvita foton från platser med anknytning till Linné?
Blomsterkungen är för övrigt en benämning man bör använda sparsamt. Det inser man efter läsningen.
Den blide monark i Floras rike som mytbildningen kring Carl von Linné skapat åt oss har föga att göra med den omåttligt ambitiöse, äregirige och pragmatiske yngling och man som tar gestalt i texterna.
Fixerad vid tanken att Gud tar ut sin straffdom på människorna redan i denna världen, visade den åldrande Linné också en frånstötande sida på de lösa blad, där han tecknade ner hiskeliga redogörelser för allt hemskt som drabbat kända och okända personer i hans samtid, därför att de handlat illa.
Nemesis Divina, den gudomliga hämnden, kallas texterna. Gunnar Hillerdal, en av bokens författare, för fram tanken att dessa varnande anekdoter aldrig var avsedda att publiceras utan var pekpinnar till Linnés son Carl.
Bokens redaktör är Lars-Olof Larsson, före detta docent och professor i historia och en av stiftarna till Smålands Akademi. Han svarar också för två av texterna. Andra medarbetare är Sveriges ärkebiskop Anders Wejryd och författaren Margareta Strömstedt.
Livligast skriver biologen och författaren Stefan Edman. I hans text förnimmer man samma andlösa hänfördhet inför naturen som oavbrutet förtrollar en, när man går till Carl von Linnés ursprungstexter.
I boken framhålls också författaren Linné, den ojämförlige skildraren av det som lever och låter och kvillrar, av människor och deras sedvänjor och av sitt Småland, landskapet som i hans ögon var förnämligast, vare sig det gällde naturen, folkets reslighet eller ostarnas kvalitet.
Att ens skumma bokens överflödande material är omöjligt.
Den skildrar förstås barnet Carl, uppväxten i Stenbrohult prästgård och de elva åren som elev vid Karolinska skolan i Växjö.
Den påminner om den otroliga utskeppningen till London år 1784, då Sverige visade sitt ointresse för Linné genom att låta 26 trälådor med hans skrifter lämna landet.
Den pekar på det faktum att Linné med sitt sexualsystem demokratiserade växtriket så att det blev tillgängligt för var man. Dittills hade det tagit årtionden för den som ville lära sig växters namn och särdrag.
Nu kunde man tillägna sig namn och mysterier bara genom att räkna ståndare och pistiller. Nästan lika lätt som att trycka på en dataknapp!
Två av Linnés mest namnkunniga lärjungar presenteras. Carl Peter Thunberg är den ene. Det var han som blev konservbrytaren in i det stängda Japan, bidrog till att landets började lätta på isoleringen och systematiserade dess växter.
Den andre är Pehr Kalm, som reste till Nya Sverige i Amerika och till Kanada. Han blev vän med Benjamin Franklin och blev den som 1750 för första gången presenterade Niagarafallen för engelskspråkig publik. Franklin publicerade nämligen det brev Kalm skrivit till honom om fallen.
Carl von Linné var av prästsläkt och skulle fortsatt traditionen, men sa nej. Pappan invigdes men det tog ett år innan denne vågade andas om sonens vetenskapliga planer för mamman.
Antologin berättar om detta och annat som levandegör gestalterna.
Professor Peter Aronssons avslutande text skiljer sig från de biografiska. Där görs man uppmärksam på hur själva Linnés ryktbarhet blivit en resurs som alla profiterar på.
Den har orsakat konflikter och konkurrens och till och med polisanmälningar mellan dem som är i full gång med att arrangera 300-årsfirandet.
Textförfattarna presenteras längst bak i boken men träder fram också genom de infallsvinklar de använder mot Linné och Småland:
Margareta Strömstedt drar paralleller mellan Linnés barndom och sin och konfronterar bland annat läsaren med sin lärarinna, vars bensår förde in groblad i undervisningen, helt enligt Linnés föredöme.
Anders Wejryd uppehåller sig i bokens prolog vid Linnés enorma förmåga till varseblivning och betonar att det alltjämt "för kristna i upplysningstraditionen gäller att forskningen alltid är skyldig att observera, systematisera och tolka utifrån det sedda och prövbara och inget annat".
På samma sätt för också de övriga författarna in en bit av sin själ och sin uppfattning i Linné, En småländsk resa.
Så jobbar vi med nyheter