"Vore piffigt med en teaterfarbror"

Sammantaget, berättar hon - under ett kort och energiskt samtal strax före sagorummets dörr låses upp och de väntande barnen släpps in - brukar det bli närmare 120 föreställningar på ett år. Försök själv räkna hur många det blivit under de 30 år hon hållit på med barnteater, varav dockorna funnits med i 20. Själv har hon ingen aning.
Nu börjar hon bli trött, säger hon.

-Men jag är inte trött på! Jag är bara trött... förtydligar hon.
Åren i sig, och att de fyllts med dans, akrobatik och livfull teater, gör sig påminda. En höftled är sliten, liksom ett knä - men hon är fortfarande osedvanligt rörlig.
-Och stark! Jag har burit på åtskilliga drasuter som är betydligt större än jag. Och sluta dansa, det gör jag aldrig! Men det blir väl vissa begränsningar... jag kan kanske inte lyfta benet hit, säger hon och sträcker armen så långt uppåt den når.
-Utan bara hit, fortsätter hon och håller ut handen i axelhöjd.Towan Obrador kom till Gotland från Stockholm -78, som praktikant på Gotlandsteatern. Planen var att stanna 1,5 månad, men en barnbibliotekarietjänst blev lämpligt ledig och Towan blev kvar.
Nu är hon, sedan länge, barnkultursekreterare och programansvarig på Gotlands kommun. Tjänsten har fått en unik utformning, eftersom hon lagt stora delar av sin tid på själva utövandet - barnteatern.
Hon vurmar särskilt för dockteater, som hon menar är extra lämplig för små barn.
-De identifierar sig mycket bättre med dockor än med stora vuxna skådespelare. Dockor är mindre, greppbara och kan aldrig sätta sig på någon. Så får barnen vara med och styra.

Den 1 oktober 2008 går hon formellt i pension från en tjänst som fått en unik utformning, eftersom Towan lagt stora delar av sin tid på själva utövandet - barnteatern.
Nu är hon rädd att hon kommer att ersättas av en byråkrat. "En strateg!", fnyser hon.
-I små kommuner ska man inte stärka den strategiska och byråkratiska sidan, utan själva verksamheten. Vad har fyra-femåringarna du hör här utanför dörren för nytta av en strateg? Ingen alls! Det är vad jag tycker - och tycka har jag rätt att göra.
Lika klar är hon över vem hon vill se axla hennes dockteater-mantel.
-Christer Hall. Han är skitbra! Jag har jobbat med honom i två år och vill ha honom som min efterträdare i den där, säger hon och pekar på det röda teaterbåset hennes man Sten Daun skapat.
-Det vore piffigt med en sagofarbror! Det är gulligt - och det vore bra för barnen att få se en man i den rollen, så det inte alltid är gamla tanter.

Genom åren har tusentals barn, varav många senare återkommit som vuxna med egna barn, upplevt Towan Obrador och hennes sagolika världar. Identifierat sig med, skrattat åt och ibland också skrämts lite av hennes särpräglat rörliga röst med mörka bottnar.
Apropå den så blev Towan som liten petad ur en sånggrupp. Frökens motivering?
-"Små flickor får inte låta som lastbilschaufförer!" Ha! Jag säger: "Ner med rösten bara!", utbrister Towan och klappar sig skrattande på magen.

Nå. Gycklargruppen Pax har slutade hon leda redan 2005, efter 22 år.
Så vad ska hon då ta sig för, när hon blir pensionär?
-Sagomormor vill jag vara! Jag kanske kan åka runt på dagis? Ha! Och dansa ska jag fortsätta göra! Jag vill ha danskurser för källingar - och gubbar också! Gratis!
Allt för få är beredda att engagera sig utan ersättning, menar Towan, med en tydlig adresslapp till kultursektorn.
-Se på Medeltidsveckan. Skulle varenda jäkel där vilja ha betalt, då skulle det inte bli ett endaste dugg! Det finns något som heter att "göra för att lära".

"Vore piffigt med en teaterfarbror"

"Obs! Sista terminen! Jag går i pension vid fyllda 67 år!"Så står det, överst på Towan Obradors program över vårterminens dockteater på Almedalsbiblioteket: 33 föreställningar med två sagopjäser: "Odjuret med tusen tänder" och "Vargen och killingarna".