Det blev en hyllningarnas afton när Jazzklubben sparkade i gång höstterminen på torsdagskvällen. Kulturföreningen Roxy firade sin 30-årsdag och på scenen stod Wakenius gånger två och hyllade sina musikaliska inspiratörer. Ulf Wakenius var med redan på 1980-talet och spelade på Roxy och har sedan återkommit ett flertal gånger medan det för junior, Eric, var Visbypremiär.
Med sig på tribunen hade de Mikael Haglund-keyboard, Jonas Johansen-trummor och Mikael Krönlein-bas. Dessutom gästade numera Gotlandsbaserade dragspelaren Bengan Jansson i en låt med Sivucas brasilianska förtecken, något som också var ett smakprov från en kommande platta med, förutom Wakenius och Bengan, också pianisten Jan Lundgren.
- En odyssé i såna vi lärt känna och som påverkat oss genom åren, introducerade Ulf, iförd sin obligatoriska keps, kvällens konsert.
Och det blev en rejält blandad spelning med allt ifrån kokande rytmkittlar via Beatles "Eleonor Rigby" till Ulfs finstämda solohyllning av Esbjörn Svensson i hans "Love is real".
Yellowjacketmedlemmarna, gitarristen Robben Ford och keyboardisten Russell Ferrante hör till förebilderna och hyllas via "Ain´t got nothing but the blues" respektive "Revelation".
John Scofield är förstås representerad och inte minst i hans "Hottentot" bildar keyboards och trummor en pulserande bas som grund för gitarrutflykterna.
Wakenius & Wakenius intar scenposition på varsin kant.
Och sedan turas de om att inta huvudrollen. Ulfs sound är klassisk jazzgitarr medan Erics mera spetsigt vassa ton drar åt rockhållet.
Tillsammans skapar de oftast en dynamisk mix som handlar om bland annat jazz, blues, funk och rock och de turnerar utan problem soloinslagen mellan sig.
Att Eric adderar sång till några av låtarna ökar den musikaliska spänningen och variationen.
Någon gång tenderar det att slå över och bli lite segt uppvisningsspel men att Ulf även har en portion självdistans mitt i det seriösa musicerandet visar han när han efter några välkända Michael Jackson-toner visar upp sin inte helt perfekta moonwalk. Avslutningsnumret på Munkenscenen blev Larry Carltons suggestiva "Deep into it".