Wästberg är hemma i världen

Wästberg skriver också nu om sitt starka engagemang för Sydafrika. Kampen mot apartheid löper som en underström genom boken. Hans insatser här kan inte överskattas.
Han kryddar med litterära storheter som Nadine Gordimer och André Brink i Sydafrika och Wole Soyinka i Nigeria. Soyinka som tidigare än andra afrikaner attackerade Amin, Bokassa och Mobutu, tyrannerna som var blinda för sina medmänniskor.
Wole levde sin tids drama för att sedan gestalta det, som Wästberg uttrycker det. 1986 kom nobelpriset, som ledde till förföljelser. Ett pris många kulturpersoner och människorättsaktivister får utstå för sin övertygelse.

Sluppit förföljelser
Wästberg har ständigt drivit sin övertygelse för mänskliga rättigheter, men sluppit undan förföljelser och svåra hot. Wästberg tycks vara en lyckans ost som glider fram i en bred och behaglig mittfåra, och får ändå mycket uträttat. Kampen mot apartheid, engagemangen i Amnesty och internationella PEN där han arbetar mot övergrepp på författare och för att värna yttrandefriheten.
Att resa är en del av livsluften. Han reser med Olof Palme i Zambia, Tanzania och Nigeria. Upprätthåller mängder av kontakter med författare och politiker på hög nivå. Kontakter med kulturpersoner och solidaritetsrörelser.
Personregistret upptar hela tjugo sidor! Namedropping? Nej, han undkommer den kritiken med sina snabba, distinkta personporträtt: "Joyce Carol Oates var tunn, med smetigt läppstift, och hennes ögon blev än större när jag berättade....", och att sätta in personerna i ett intressant sammanhang.
Namnen dansar över sidorna. Och så det ständiga skrivandet med böcker och artiklar på löpande band. Hur hinner karln? Finns det dygn med mer än 24 timmar?

En historia om svek
Älskarinnan Margareta Ekström i slutet av förra memoaren vandrar nu ut på scenen. Blir fullt synlig efter år av smusslande och otrohet mot hustrun Anna-Lena. "Två kvinnor splittrade och upplyste min tillvaro", skriver Wästberg lakoniskt och tillägger öppet att detta är en historia om svek, list och feghet.
Mycket i denna memoar handlar om just detta. Till och med en nära brevväxling dem emellan publiceras. Det känns ibland alltför personligt, alltför förljuget. Hur Anna-Lena, ovetande om denna skimrande otrohet, upplevde det när hon fick veta, ja det kan vi bara ana. Jag vill utbrista: Tack gode Gud för kärlekens innerlighet, fjärran från passionens destruktivitet.
Hela denna märkliga passionshistoria bildar grunden till Luftburen-trilogin, där den andra delen, "Luftburen", 1969, blev Wästbergs stora publika genombrott. Jan Backman (Wästberg) drabbas av häftig passion till Jenny Jeger (Ekström).
Frågan är dock om inte verkligheten överträffar dikten. Jag minns boken särskilt eftersom jag då arbetade på Naturvårdsverket där Jenny arbetar. Vi män spekulerade vem Jenny kunde vara och hade nog våra aningar. Men det var fiktion, förstår jag nu.

Gotlandsglimtar
I en passage från Gotland beskriver han en författarvistelse på Brucebo hos Torbjörn Axelman, som "var iförd blanka stövlar och cowboyhatt och uppträdde som patriarkalisk rysk furste". Under vistelsen gör Wästberg utflykter till Ingemar Hedenius på Katthammarsvik och till Lars Gyllensten på Holmhällar.
Under sex år (1976-82) var Wästberg chefredaktör för DN, där han efterträdde legendaren Olof Lagercrantz. På 40 sidor beskrivs denna tid. Lite långt, lite pratigt, men saknar inte poänger med en insyn i tidningsvärlden och i ägarfamiljen Bonnier.
Här fick han ännu en utsiktspunkt över samhället och världen. Han sjöng ut mot de kommunistiska diktaturerna och fick smisk från Sara Lidman och Karl Vennberg. Han var bland de första som fördömde Pol Pot och möttes av kritik från Jan Myrdal, förstås. Det blåste i DN-skrapan, men "vi måste orka stå upprätta i det oförutseddas blåst".
Det man slås av också i denna memoar är det sprudlande lätta språket, stilistiskt av yppersta klass. Wästberg är en gudabenådad författare, ljuvlig att läsa vad han än skriver. Det är bara att gratulera dem som nu tar itu med denna memoardel - ett stycke samtidshistoria, ett stycke passionshistoria, ett stycke kulturhistoria.

Wästberg är hemma i världen

Per Wästbergs tredje memoardel "Hemma i världen" omfattar åren 1966-1980. Nog är Wästberg hemma i världen. Det framgick redan i den förra memoaren för två år sedan - "Vägarna till Afrika".