Wats-ensemblen ror musikalskutan i hamn
Väskinde amatörteatersällskap har dock bestämt sig för att Anything goes???allt går.
Och Wats ror också skutan i hamn, med en ambitiös amatörsällskaps-flagga nära topp.
Året är 1936 och lyxångaren s/s America har inte ens hunnit lämna kaj, innan förvecklingarna inleds.
Den syndfulla frälsaren Gina Sweeney (Christina Löthberg) svansar efter börsmäklaren Billy Crocker (Olle Jonsson), som i sin tur trånar efter den väna Emely Harcourt (Åsa Wramner), trolovad med den dammtorra lorden Edgar Oakleigh (Ulf Axelsson).
Den inte särskilt skräckinjagande gangstern Moonface Martin (Leif Axelsson) flyr rättvisan utklädd till präst och hjälper Billy undan bankmannen Elias Whitney (Leif Svensson), som kastar lystna men suddiga blickar på Emelys mamma Evangeline Harcourt (Eva Pettersson).
Musikalen Anything goes kan ta sin egentliga början.
Wats 18:e uppsättning är dess hittills största; ensemblen består av 27 personer. Nästan lika många står bakom ljud, ljus, dans och rekvisita. Regissören Eva Pettersson har bearbetat det manus som till stora delar innehåller dans, Cole Porter-musik???förinspelad av Gotlandsmusiken???och sång.
Wats har åtskilliga begåvade sångare i sin trupp och här får de bekänna färg rejält. I de allra flesta fall håller det riktigt riktigt långt.
Dansen haltar däremot ibland, vilket ur musikalperspektiv känns lite tråkigt. Dock. Då den av dansläraren Lottie Johansson anvisade koreografin inte följs, så tas det med ett skratt på såväl scenen som bland publiken. Är det amatörmusikal så är det.
Wats-gängets drivkraft är att roa och att själva ha roligt. Det gör de och det har de, det märks.
Anything goes???en förvisso romantisk, men till merparten mycket humoristisk förvecklingskomedi???roar och underhåller, helt klart.
Två av Wats nytillskott, far och son Leif och Ulf Axelsson, visar sig vara naturbegåvade komiker och framkallar många av skratten.
Lorden känns inledningsvis onödigt farsartad, men den väl inövade och knastertorra mimiken blir snart en av föreställningens mest givande rolltolkningar.
Räknat i antal framkallade asgarv, är dock Leif Axelsson musikalens stora stjärna???naturlig, spontan och med en påtaglig känsla för ögonblickskomik.
Humoristiske Olle Jonsson är också avslappnad och riktigt rolig, liksom Christina Löthberg. Hon hade kunnat vara än vampigare???är man firad primadonna så är man???men axlar i övrigt den komiska och sångmässiga manteln med bravur.
Kulisserna och rekvisitan håller också hög klass. Två små plumpar i kostymprotokollet är dock ett par icke tidstypiska knästrumpor och en armbandsklocka.
När allt annat på scenen andas 30-tal, är det synd att slarva med detaljerna.
Slutord? Anything goes. Till och med att förvandla en Broadwayuppsättning till amatörmusikal i Väskinde.
Så jobbar vi med nyheter