Wats kutar och kör i genial scenlösning
Amatörteatersällskapet Wats har tagit sig an Ray Cooneys nutida klassiker och det är fjärde pjäsen av samme upphovsman som man sätter på repertoaren. Men watsarna och regissören Eva Pettersson har gjort en grundläggande omarbetning och förlagt handlingen till Visby, dels en lägenhet i Gråbo dels en i innerstan. Året är 1986.
Själva historien är som den ska i en fars, byggd på missförstånd och därifrån utgående förvecklingar som ofelbart leder till komiska muntrationer. Här står taxichauffören John Svensson i centrum för skeendet. Temat är bigami. Chaffisen är gift med två kvinnor och träffar dem i respektive hem enligt ett noggrant uppgjort schema som under inga omständigheter får spricka. Det gör det förstås och farskarusellen skjuter fart...
Avvikande från mönstret är att denna fars inte innehåller ett lika rikhaltigt persongalleri som brukligt. Åtta personer (kreerade av sju skådespelare varav en i dubbelroll) sammanlagt medför att det inte är några större problem med att hålla reda på figurerna och deras alias.
Scenlösningen är strålande. Scenen är delad mitt i och består av de båda lägenheterna - en lite flottare, en något påvrare - där allting utspelar sig. Mitt i står en för båda gemensam soffa som definitivt binder ihop det hela. Eva Pettersson svarar för scenografin och även för scenbygget tillsammans med Bror Pettersson, Becka Pettersson och Tore Pettersson.
Många enskilda scener är smart kreerade. Som inledningen när båda fruarna parallellt anmäler sin (gemensamme) man försvunnen och avslutningsvis gör det i korus. Och konsten att göra sig av med en oönskad tidningsartikel resulterar i såväl en enklare form av origami som en något kvävande förtäring.
Huvudfiguren, bigamisten John, ageras av Philip Stagg. Han trivs helt klart med sin huvudbandagerade figur under dennes desperat förvirrade försök att hålla skenet uppe via en alltmer osannolik härva lögner och identitetsbyten. Men till sist blir läget givetvis ohållbart och hans noggrant uppbyggda fasad rämnar.
Lotta Jonsson är ena hustrun, Marie, medan Katarina Svensson spelar Barbro. De sätter säkert sina respektive karaktärer, motpolerna präktiga Marie och sexiga Barbro. De är rappa i truten och bidrar verksamt till att föreställningen varvar upp rejält mot slutet även om det någon gång finns tendenser till överspel.
Grannen, arbetslöse "bonden" Stene, görs av Conny Narkun, iförd en hiskelig peruk. Han är Johns förtrogne och hjälper till med ljugandet så gott han förmår. Det går inget vidare. Conny Narkun har ett lågmält utspel när han tvingas jonglera med sina alias och utgör en bra motpol till övriga figurers mera nerviga framtoning.
Gustav Pettersson dubblerar i bifigurer som granne och journalist, två roller som inte hinner få någon riktig substans.
Två poliser kallas in för att reda ut det hela. Det behöver knappast sägas att de misslyckas grovt med denna uppgift. Åsa Wramner spelar en synnerligen strikt polis medan Micke Grönros fått en betydligt lurigare variant på sin lott. Och han sammanfattar också läget i pjäsens andra halva: "Det är väldigt mycket jag undrar över här nu".
Bögskämten står, framför allt i andra akten, emellanåt som spön i backen. Det blir i längden tjatigt och här kunde ha skett ytterligare omarbetning eller några totalstrykningar. Telefonen används genomgående lite för flitigt och är ju något av farsförfattarens nödlösning.
Andra akten är svagare rent händelsemässigt trots att det tunga förvecklingsartilleriet då fyras av och pjäsen tar egentligen slut flera gånger men varvar upp igen innan det sätts definitiv slutpunkt.
Men annars rullar det på. Historien får man köpa rakt av utan invändningar, den är ju bara en förevändning för komiken. Farsen måste drivas framåt av ett snabbt händelseförlopp så att man inte börjar tänka på detaljer.
Tempot är här välgörande högt och intensiteten accelererar ytterligare när ensemblen sporras av publikskratten. Det är bra. Dialogen är och skall vara rapp. Dessutom lär föreställningen bli ännu tightare när den spelats några gånger och finjusterats ytterligare. Och sensmoralen finns där: Bättre en besvärlig sanning än en kvalificerad lögn.
Regissören med mera Eva Pettersson har åter lotsat sitt amatörteatersällskap i skrattsäkert mål.
Så jobbar vi med nyheter