Watsarna har lika roligt som publiken
Därför bör amatörteatergänget Wats hedras när de sätter upp och har premiär för sin nionde fars i Väskinde bygdegård. Lägg därtill närmare 20 valborgsmässorevyer, närmare tio folklustspel och några musikaler. Det är en imponerande statistik av ett amatörsällskap som "bara" fyller 20 år i år.
Allt fungerar inte perfekt i premiärögonblicket, allt sitter inte som "fettet i en länsman", men det finns en kärlek till scenens magiska ögonblick och lika mycket glädje därtill.
Trots att tempot (jag skriver det säkert för femte gången) skulle kunna skruvas upp ytterligare, för att täta till föreställningen, har publiken ändå lika hjärtans roligt som gänget där uppe på scenen.
*
Ray Cooneys "Kuta och kör" har sju rollfigurer som kretsar runt taxichauffören John Svensson (Philip Stagg) som av mänsklighet hamnat i en ohållbar situation, i vart fall om man med mänsklighet menar att man är gift med två kvinnor - samtidigt.
För John Svensson fungerade dubbellivet i drygt två år, med en minutiös planering, tills en gammal dam dänger handväskan i hans arma skalle och det uppstår ett tidsglapp i hans planerade liv.
När han blir pressad av sina två fruar och den lokala ordningsmakten, samt att han anförtror sig till sin granne Steve Grönvall (Conny Narkun, som är premiärkvällens stora stöttepelare uppe på scenen) är John Svenssons hela tillvaro på väg att rasa. Hans försök att undfly de bittra konsekvenserna att inte vara älskad av någon vilket kastar honom in i en tillvaro av lögner och undanflykter som får publiken att ömsom lida och ömsom skratta med detta manlighetens offer.
Cooneys text, fylld med missförstånd i en salig blandning med mänsklighet, samt en stor portion fördomar, kan man göra mycket utav. Det går att dra ut konsekvenserna i det oändliga, Wats väljer att göra ett mellanting. Det är roligt men skulle kunna vara ändå roligare.
Undanflykter och lögner skapar nya missförstånd. Telefoner ringer när de inte borde och eftersom det nästan alltid är "fel" person som svarar får alla personer på scenen sin egen version av verkligheten - ungefär som i det vanliga, vardagliga livet.
*
Det är som sagt svårt att spela fars och det handlar mycket om "timing".
Här gäller det både för skådespelare och regissör att hålla tungan rätt i mun och det fungerar för det mesta för Watsarna. Lägg därtill den spelglädje som också smittar av på publiken.
Philip Stagg i huvudrollen är på scenen nästan non-stop och därför är det extra viktigt att variera sig och kunna förmedla både den smärta, förhoppning och den glädje som bjuds. Med lite mera lyhördhet mot situationen och motspelarna och några föreställningar i ryggen kommer han att gå från godkänt till bra.
Fruarna Marie och Barbro har svåra roller, och speciellt Lotta Jonsson gör sina mentala sammanbrott på ett härligt sätt. Katarina Svensson som Barbro har en mera pilsk framtoning, men så är hon ju också lite mera nygift än sin kollega.
Conny Narkun har den mest självklara framtoningen på scenen i sin tacksamma och lite bohemiska roll, att sjabbla till det trots att uppsåtet är gott.
Som de båda poliserna ser vi Micke Grönros och Åsa Wramner och i de båda mindre rollerna som framfusig nyhetsfotograf och homosexuell granne ses en av Wats veteraner, Gustav Pettersson.
Så jobbar vi med nyheter