Werup står stadigt på backen

Med en grimas åt övervärdering av ?struntproblem? och ?privat torftighet?, med en blinkning åt ynglingen som gömmer sig i gubben och med övertygelsen att inte idéerna ?men öronsnäckans form / hårsvallet mot himlens ändlöshet? är det som slutligen räknas, möter oss Jacques Werup i diktsamlingen Hundra dikter från fyra decennier.
Utöver det som plockats ur tidigare produktion finns tjugo nyskrivna dikter.
Anders Cullhed har skrivit ett förord, där han sätter fingret på det för Werup typiska, det som denne har gemensamt med författare som W. H. Auden och Jaime Gil de Biedma, nämligen förmågan att ?förena upplevelsens intensitet med reflexionens skärpa?.
Jacques Werups hemprovins Skåne och det Paris, där han också är förankrad, finns båda med som klangbottnar. Hans bakgrund som scenartist kan också avläsas ur stroferna som ofta känns som vore de skrivna för lyssnare lika väl som för läsare.

Jag gillar den enkla direktheten i Werups tilltal. Hans förmåga att stå stadigt på backen, blicka bakåt och kunna medge att vi som människor sällan blir klokare. Han ser oss som beskäftiga skolungar med ?namnbrickor, små tygväskor, i dem förvarade vi våra hemliga anteckningar om livets mening.?
När mannen och kvinnan tråder dansen hos Werup är de aldrig ensamma. Med dem finns en tredje part ? den kalla tiden.
Den finns ofta närvarande. Som i dikten Påsk som handlar om den långa men ändå så korta stund då generationerna ännu inte slitits isär:

Vi lärde oss denna dag ingenting
om hur det som aldrig får berövas oss
likväl långsamt berövas oss.
En av prosadikterna i samlingen handlar om Paris i gråvinter, då författaren tänker på snö och frostiga slånbär: ?& bort, bort, från bottnen av den här blykistan, där Paris ligger nerpressat som en jättelever full av cancer. / På morgonen tänker jag med hjärtat i halsgropen på alla dem som inte vet att de har någon annanstans att bege sig.?.

Jacques Werups namn är känt och erkänt. Han faller in i en skånsk tradition av poetiska skildrare och tänkare och brukar nämnas i samband med Hjalmar Gullberg och Anders Österling. Deras namn dyker också upp i anslutning till Hundra dikter. Det känns lite konstigt att Werup nu är i tidsfas med dem och att hans författarskap kan överblickas och sammanfattas. Lyckligtvis påpekar Anders Cullhed i förordet att några av samlingens intressantaste dikter återfinns bland de nyskrivna. Där är jag ense med honom. Iakttagelsen är trösterik och gör att vi kan hoppas på annat än enbart bokslut, när det gäller den werupska poesin.