Så händer det igen. Ylva Olsson släpper en ny skiva och jag tror - är nästintill övertygad om - att den inte är något för mig. Den ser ju inte ut som något som passar intill de senaste veckornas skivskörd, bestående av Kurt Vile, Bill Callahan, Fleet Foxes och den där murriga träskrocksamlingen från Soul Jazz Records.
Ylva Olssons album ser inte ett dugg hippt eller spännande ut. Att hon har döpt skivan till "Elva sånger ur mitt liv" gör mig inte direkt mer nyfiken och därför blir den liggande. Kalla mig gärna ytlig, det är så jag fungerar.
Men så lyssnar jag och kastas tillbaka till våren 2008, till ett närmast identiskt händelsemönster. Jag struntade ganska länge i Ylva Olssons skiva "På det långa nattåget", men när jag väl lyssnade så gillade jag ju verkligen hennes och producenten Magnus "Existensminimum" Henrikssons varsamma brus.
Samma sak känner jag nu, inför "Elva sånger ur mitt liv".
Ännu en gång har Ylva och den mångfacetterade Magnus Henriksson fäst hennes otvungna musikaliska uttryck på skiva. Ett lågmält, lekfullt och organiskt sväng som likt en varm vårvind sveper fram genom Visby.
Ylva Olsson är en begåvad låtskrivare, som på ett väldigt fint sätt lyckas undvika den där tråkighetsstämpeln som är så vanlig när det kommer till artister som sjunger låtar - på gränsen till visor - på svenska.
Jag inbillar mig att "Existensminimum", med ett förflutet i såväl Moneybrother som egna electronica-konstellationer, är en av orsakerna till att Ylvas album alltid sticker ut. När han gör sin egen musik besitter han ju förmågan att plocka fram det som skaver lite grann, det som gör att musiken aldrig blir för tillrättalagd och perfekt.
Och precis så låter Ylvas sånger.
Det är finstämt och varmt, men någonstans där under ytan stökas det lite lätt.
Risken är att "Elva sånger ur mitt liv" hamnar på nån liten dammig hylla hos nån ännu mindre bokhandel. Skivan är värd ett mycket bättre öde än så.