Yttrandefrihet och konst i Vilks spår

I de stora dagstidningarna och i många andra medier rasar en debatt om konst och yttrandefrihet. Den handlar om konstnären Lars Vilks och hans avbildning av profeten Muhammed som rondellhund. Debatten finns inte bara på kultursidorna, också på ledarsidor och debattsidor, dessutom nyhetsreportage och intervjuer med konstnären. En sökning på Googles ger 1 050 000 träffar på Lars Vilks.

Foto: BJÖRN LINDGREN / SCANPIX

Kultur och Nöje2010-03-17 04:00
Detta är en förvirrande debatt. Svår att få grepp om. Meningarna går starkt isär även bland initierade kulturdebattörer. Handlar det om konstnärlig frihet och yttrandefrihet? Handlar det om provokation mot islam och muslimer? Eller handlar det om Lars Vilks som person och smart varumärkesbyggare?
Lars Vilks har alltid arbetat provokativt och tänjande gränser. Media har funnits med att bära fram. Han har till och med skrivit en bok om hur man blir samtidskonstnär på tre dagar.

Testade gränser
Jag har följt honom på avstånd sedan jag bodde i Skåne för många år sedan. Då figurerade han ofta i skånska medier. Hans installationer och märkliga byggen på Kullaberg har fått stor uppmärksamhet genom åren. Först verket Nimis, byggt av drivved. Eftersom platsen är naturskyddad blev det långa processer med länsstyrelsen.
Till slut dömdes Vilks i HD att betala 25 dagsböter à 40 kronor. Dessa signerades som konstverk och såldes! Allt för att få uppmärksamhet, eller att testa konstens gränser.
Därefter följde Arx, bestående av 150 ton sten och betong på samma naturskyddade ställe. Nya långa processer med länsstyrelsen. Media var inte sena att haka på. Bilderna och rubrikerna blev stora, reportagen många.
Allmänheten, som inte alltid begrep sig på hans konst, följde intresserat kampen mellan den ensamme konstnären, den fyrkantiga lagstiftningen och den okänsliga myndigheten. Söndagsutflykten var given. Det slutade denna gång med 100 dagsböter à 100 kronor. Men verket står kvar.

På banan igen
Under det senaste decenniet har det varit ganska tyst om Lars Vilks. Men så kom Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer, som väckte enormt uppseende och skarpa reaktioner i den muslimska världen.
Yes, tänkte nog Lars Vilks, nu är det dags.
Muhammed som rondellhund kunde vara ett sätt att testa gränser och att komma i fokus. Rondellhundarna hade ju under ett par år dykt över landet och blivit folkkära. Allmänheten är mer road av utmanande konst än man tror.

Fokus på konstnären
Lars Vilks var på banan igen. Sannolikt inte medveten om att Muhammed avbildad som hund var en kraftig kränkning av muslimer. Hunden som en oren varelse. Därmed beställde han ett hot, som nu är på gång med en avslöjad mordkomplott från Irland.
Oacceptabelt och upprörande, men Lars Vilks är beredd. Med yxa i hand låter han sig fotograferas i media. Bäva månde mordänglarna. Nog kan detta kännas patetiskt. Dock går det inte att bortse från fundamentalistiska hot.
Jag har svårt att se att detta handlar om konst och yttrandefrihet. Det handlar främst om Lars Vilks som person och varumärkesbyggare. Det är en så uppenbar fokusering på konstnären, inte på konstverket, ej heller på dess kavalitet.
Förhoppningsvis kan en fruktbar debatt följa om konstens kvalité och konstens uttrycksformer. Den debatten började ta fart med kulturpropositionen, men kom av sig. Här kan förvisso Lars Vilks bidra på ett intressant sätt med sin bakgrund som professor i konstteori i Bergen 1997-2003. Han kan ingalunda avfärdas som konstnär och konstdebattör.
Vilken roll kan, bör, skall konsten spela i vårt samhälle? Provocera och tänja gränser? Naturligtvis! Men provokation för provokationens egen skull kan ge konsten dåligt rykte och få konstnären att framstå som en pajas. Det är konsten knappast betjänt av.
Nog sätter Lars Vilks fart på en eljest avslagen kulturdebatt om kvalité, gränser, uttrycksformer och yttrandefrihet. Så långt är det bra.
Den betydelsefulla konsten måste nog alltid balansera på slak lina.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!