Yvonne blickar inåt och når ?Längre fram?

Yvonne Winarve har just levererat de allra första exemplaren av ?Längre fram? till bokhandlarna i stan. Hon strålar:
? Vet du, de hade väntat på boken. Folk hade varit inne och beställt den!
Yvonne Winarve borde väl egentligen inte vara så förvånad. ?Längre fram? är hennes femte bok. Efter två böcker med personliga berättelser och två böcker om gotlänningars smultronställen på ön har hon ju byggt upp en läsekrets. Men Yvonne har varit tveksam till om den läsekretsen också ville ha en bok som ?Längre fram?. Många kapitel har legat färdigskrivna ända sedan 1996.
? Jag tyckte att jag hade skrivit om så mycket sorgligt och tråkigt, förklarar Yvonne.
Men sambon Kent drev på. Det var han som till slut fick henne att dra ut byrålådan.

Yvonne Winarves betraktelser springer fram ur verkliga livet och vardagen. Och berättelserna skiftar färg, just som livet självt. I ?Lyckliga timmar? (1989) och ?Från torgdag till torgdag? (1992) var det just ?lyckliga timmar? med små barn och vardagsliv med en humoristisk grundton ute på Näsudden. Men sedan, på bara några år, fylldes Yvonnes liv av sorg av olika slag. Äktenskapet med Erik gick i bitar, pengar blev en bristvara och flera av hennes närstående blev sjuka och dog för alldeles för unga, långt innan det rimligen borde ha varit ?dags?. Pappa, vännen och kusinen, och till sist också Erik.
? Det var en jädrans smäll. Han var 51 år och barnen var bara 13 och 14.
När livet var till bredden fyllt med sorg och bekymmer för hur hon skulle få halvtidslönen att räcka till och hur hon skulle ordna det med den gård som barnen ärvt efter sin far, då blev det inte så många lättsamma kåserier från Yvonne Winarves penna.
Orkar man läsa det här eller vill folk bara ha smultronställen, frågar sig Yvonne dagarna innan boken kommer ut. Men det märks att hon är glad över att Kent stod på sig och såg till att boken kom på pränt.
? Jag vill bjuda läsarna på eftertanke och insikt om vikten av att ta vara på stunden.
Och alldeles mörk är inte ?Längre fram?, för livet skiftar färg, igen och igen. Efter de tunga åren vände det.
?Vem köpte Ålarve?? heter ett av kapitlen.Yvonne och hennes bror hade deltagit i budgivningen på den gamla gården Ålarve, som ligger en bit från hennes egen lilla stuga i Rone. Men huset blev dyrt och de fick dra sig ur. När Yvonne av nyfikenhet ville träffa den nya ägaren mötte hon både Kent och kärleken igen. Yvonne berättar en skön historia om hur de trillade in i varandras liv, hur Kent till slut flyttade till Rone permanent och hur han sedan blev den som löste upp bekymren kring Eriks gård i Näs.
? Jag hjälper dig. Om du frågar mig så hjälper jag dig.
Sa Kent som aldrig hade jobbat som bonde förr. Och så blev det.
Yvonne trallar några strofer ur Lalla Hanssons gamla låt ?Längre fram? från -76:

?Längre fram
det finns ett hem nånstans
längre fram ska vi finna
det som vi kanske gömt
och många andra glömt...?

? Om man summerar de senaste tio åren så har det bara blivit bättre! Jag blev kär i vuxen ålder, och trots att det gick lite stapplande för barnen efter Eriks död så går det bra för dem.
? ... det är rätt hyfsat nu. Nu är jag längre fram, säger Yvonne Winarve
Hon har ett brett leende och nya insikter:
??Man blir ödmjuk. Man vet aldrig hur länge man får ha varandra. Man får försöka leva med dagen så mycket man kan.