Östergarnsholm, eller Holmen som den vanligen kallas av ortsbefolkningen, har inte mindre än fyra olika fyrar på de 175 hektar som den omfattar. Det hänger samman med hur sjöfarten förändrats under de tvåhundra år som gått sedan den äldsta fyren började användas.
Sven Norberg är aktiv i föreningen Fyrtillsyn och i Östergarn-Gammlegarn Hembygdsförening. Han kommer ursprungligen från Sjaustru, Gammelgarn, och bor nu i föräldrahemmet. Efter ett yrkesliv som maskiningenjör har han som pensionär engagerat sig starkt i Gotlands marina kulturarv.
– 1994 fick hembygdsföreningen ta över den västra fyren på Östergarnsholm från Sjöfartsverket. De putsade den utvändigt innan överlåtelsen och det har hållit sig bra. Men ett valv av tegel högt upp var frostsprängt. Det fick vi ekonomisk hjälp från Länsstyrelsen med att laga. Sedan har vi lagt ner ett stort eget arbete med att reparera och byta fönster och dörrar, paneler och golv, berättar han.
– Om bara vädret tillåter ska vi visa upp allt på söndag.
Då kommer inbjudna gäster, från ideella fyrsällskap, Sjöfartsverket och hembygdsföreningar att fylla två turer med ”Lina av Herrvik”, turbåten som körs med avgång från fiskehamnen i Herrvik. Lika många, 24 personer, hade sent på torsdagskvällen anmält intresse för att åka ut till Holmen på den internationella fyrdagen. GT tjuvstartade med en tur på torsdagen.
Den ser lockande ut från hamnen, den platta holmen med de två höga fyrtornen som utropstecken, ett i väster och ett i öster. Besöket här är mitt första, trots många upplevelser av fyrplatser. Premiär är det också för Christer och Barbro Möller, sommarboende i Sjaustru. De har bokat ”Lina” för en solig dag på Östergarnsholm i sällskap med barnbarnen Cornelia och Klara. Vänligt nog får jag hänga med på samma resa.
Björn Svärd, som äger båten, drar i gång Volvo Pentan. Kollegan Rickard Thomasson lossar förtöjningarna och vi tuffar ut genom hamnen. Färden över sundet, där fartygstraden gick förr i världen, tar inte lång stund. Snart tornar Holmens klintar upp sig – den är inte fullt så platt som man skulle kunna tro. Båten lägger till, ett stenkast från huvudattraktionen. Men Björn gör klart att ombordstigning för hemfärd några timmar senare måste ske från en annan plats. Det blåser sydlig vind, kanske sju sekundmeter, och det kommer att byggas upp vågor som skulle göra tilläggningen besvärlig – om den inte sker på läsidan i norr.
Jag går några varv runt den gamla kalkstensfyren, som togs i bruk 1818. I en broschyr som Sven Norberg författat läser jag att fyrfatet var omslutet av en lanternin av järn och glasrutor. 1849 byggdes fyren om och i väntan på att det skulle bli klart användes en liten stenkolsfyr av så kallad Polheimertyp. Det är den enda bevarade i landet och den står bara några tiotals meter från det västra fyrtornet. Det finns en tredje fyr på västsidan; en ledfyr modell AGA från 1900-talets början. Med rött och grönt ljus är den alltjämt till nytta för fiskefartyg och fritidsbåtar i sundet mellan holmen och Östergarnslandet. När fartygen blev större och började drivas med ånga flyttade trafiken från sundet till holmens östra sida och en ny fyr uppfördes, för att tas i bruk hösten 1919.
Jag tar en långpromenad över holmen, bort till den nyare fyren. Den tunna grässvålen är bränd av solen, enstaka små blåklockor livar upp den enformiga växtligheten, där nästan enbart tulkörten är grön. Flockar av fåglar samlas, ett par hägrar visar upp sina konturer mitt i hopen av skränande måsar. Lite överraskande dyker en helikopter upp och skrämmer – fast högst tillfälligt – fåglarna på flykt. Besättningen lastar av utrustning, antagligen till SMHI:s mätstation, men avståndet är för långt för att jag ska hinna prata med dem innan de lyfter igen. Det pågår en hel del mätningar här, både från Holmen och det omgivande havet – där Björn Svärd och Richard Thomasson utför provtagningar åt flera universitet.
Den nya fyren har årtalet 1918 ovanför porten och började användas året därpå. Den är alltjämt i bruk, om än inte med samma ljusstyrka som tidigare, och ägs av Sjöfartsverket. Trädgården på fyrplatsen med gamla lindar, brunnsanordningen och grindar är stadda i förfall. De sista fast boende flyttade 1965 när fyren automatiserades. Sven Norberg har berättat för mig att det har förekommit visningar invändigt också av denna fyr, som är gjuten i betong, men att skicket inte längre tillåter det.
Längst ner vid sydspetsen finns den enda kvarvarande strandboden; ”Måsägget” och inte långt därifrån resterna av en hamnanläggning och en smalspårig liten järnväg. Här nere betar för dagen också det hundratal lamm som håller till på Holmen. Bara några distansminuter österut går dagens trad av lastfartyg, i intensiv trafik. Kanske tittar fartygsbefälen mot fyren, men mer troligt på en dataskärm med GPS-koordinater.