Ny bok
Mary Beard
Gudar och människor
Översättning: Allan Klynne
Norstedts
Brittiska historieprofessorn Mary Beard, känd från teve och omtyckt författare, har blivit populär eftersom hon kunnigt och lättsamt skildrar vår historia.
Charmen och den djupa kunskapen präglar även nyutkomna ”Gudar och människor. Blicken genom historien” som är byggd på teveserien ”Civilisations” som BBC visade för ett par år sedan. De korta texterna i den överdådigt rikt illustrerade boken är intressanta och ledigt skrivna. Mary Beard är en hejare på Europas antika historia, men här utvidgar hon sin spaning och gör nedslag både i Kina, Mexiko och Kambodja.
Hur vi ser på konst är lika viktigt som att läsa och lyssna när vi vill lära oss mer om olika civilisationer. Vårt sätt att se förändras under tidens gång. Antikens slavar, 1800-talets svärmiska resenärer och nutida turister betraktar klassiska konstverk på olika sätt. I ”Gudar och människor” funderar Beard över två olika motiv i sitt projekt: i bokens första del studerar hon berömda konstverk och skulpturer som avbildar människor och undersöker hur människokroppen har framställts. Här skildras verkliga människor i konsten, här får vi läsa om hur uttryck för kroppsideal och makt har skiftat under historiens gång. Bokens andra del handlar om den religiösa blicken, hur gudar och det gudomliga har presenterats på skilda sätt. Författaren fokuserar här på religiösa bilder och berättar om scener ur Bibeln, om gudaväsen i det antika Grekland och om andra religioner som islam och hinduism och deras förhållande till bildkonst.
Drastiskt och roligt drar Beard några historier om hur mansfigurerna i det gamla Egypten fick ha kläderna på medan de var nakna i Grekland och att kärleksgudinnan Afrodites staty i naturlig storlek fick åskådarna att bli alldeles till sig av opassande förtjusning.
Kejsar Hadrianus kom till Egypten för att lyssna till en sjungande staty som vaktar farao Amenhoteps grav. Enligt några uppstod ett visslande ljud när vinden for genom den spruckna statyn och andra ansåg att det var en skock småpojkar som gömde sig bakom den och slog på en gnällande lyrasträng. Men Hadrianus blev blåst på konserten. Hur kan vi veta det? Jo, Julia Balbilla, som ingick i kejsarens följe, lät rista in en dikt om händelsen på statyns vänstra fot. Tidig graffiti.
Kaxigt och kunnigt om synen på kropp, makt, konst och religion genom seklen.