Natten är mild för en människa. Kanske lite varm för min egen smak.
Men den stundande vilan är välkommen som en riktigt nära bekantskap. Solen har sänkt sin kropp i havet nedanför Krukmakarens hus. Och grannens svarta katt – Lakrits – gett sig av på en väl kamouflerad upptäcktsfärd.
Det är då jag blir varse något annorlunda. Väl utsträckt i sängen med fönstret på glänt med hänsyn till sommarens tropiska nätter. Och alltsammans börjar som en svag skälvning någonstans ifrån. Avlägset. Och jag är inte ens säker på att det är ett ljud.
Det känns mer som ett obehag i kroppen. Då hjärtats ynkliga slag ökar takten. Och luftrören kniper som inför ett hot. Ja. Minuten senare växer kroppens aningar till något mer lämpligt för hörseln. Även om nu min egen är lyckligt bristfällig. Där städet och stigbygeln liksom kalkat igen efter många års lyssnande.
Men detta hör jag. Som ett hot. Eller ett löfte. Än så länge kan jag inte avgör vilket. Men visst känns det som att sitta på spänn i Ngorogoro och via skakningar i marken uppmärksamma att gnuerna nu i vinter är på väg hit från norr. Men fel årstid. Och en geografiskt galen jämförelse förstås.
Och efterhand då tiden går framstår ljudet alltmer välartikulerat. Det studsar mellan de gamla huskropparna på Mellangatan. Ja. Det är som om Krukmakarens hus och baksidan på Konstmuseets bevarade hemligheter utgör en klanglåda för ljudet. Som småningom formar sig till ett lika enahanda som repetitivt stötande och bökande.
Vore jag kunnig i modern konstmusik skulle jag associera till Bruckner, Schönberg och Reich. Men det är jag inte. Däremot noterar jag att det efterlängtade sömntåget lämnade stationen så fort skälvningen uppstod. Och att nästa inte passerar förrän 04:32. Då snälltåget från Rute dundrar förbi Rådhusplan på väg mot Fröjel.
Så jag förbereder mig på en lång natt. Och ser i skuggorna hur det nu ur skymningens grå dager lösgör sig en ung kvinna med en rullväska. Trett – trett – trett vandrar hon som en vilsen norrut. Stannar ibland för att titta ned i sin telefon. Och då uppstår med ens en paus i terrorn. En lucka eller ett lyckligt schakt i min längtan att vila.
Men sekunden därpå åter detta drabbande ljud. Förstärkt av de pittoreska gatstenarna. Fortplantat av natten och de trånga grändernas gemak. Ja. Nog hade vi glädje av gatsten då jag var ung. Då innehöll de ett syfte. Och en dröm om vårt framtida samhälle.
Men inte här. Och inte i natt tack.