På en gräsplätt vid Väte idrottsänge har ett trettiotal intresserade samlats för att lära sig om traditionell gotländsk ängsskötsel. De flesta står och pratar i smågrupper. Vissa håller i sina medhavda liar.
– I dag är en tjuvstart för den här sortens slåtterträffar, säger Jens Pettersson.
Han står bakom idén att ordna en dag för de som vill lära sig mer om den gotländska ängskulturen, slåtterarbete och hur det är att slå med lie. Ursprungligen från Småland flyttade han till Väte för fyra år sedan och är nu ängesansvarig i sockenföreningen. Dessutom har hans sambos pappa ett gammalt änge på sina ägor.
– Det vill vi restaurera, så att det blir öppet igen.
Ett gotländskt änge är mark som har använts för att ge föda till gårdens djur. Dels genom att bärga hö från marken, dels genom att låta djuren beta där. Till skillnad från ängar på fastlandet är det vanligare att det också växer träd på de gotländska ängena, exempelvis ask och alm. Därför kan det vara svårt att använda stora jordbruksmaskiner på ängena, vilket innebär att lien blir användbar.
I mitten av folksamlingen står Hjalmar Croneborg och samtalar med några av deltagarna. Han är ordförande för Gotländska ängskommittén, som tillsammans med länsstyrelsen och Väte sockenförening står bakom slåtterdagen som en del av projektet "Ett rikt odlingslandskap", finansierat av EU och svenska staten.
På marken bredvid honom ligger ett tiotal lieblad utlagda på tomma jutesäckar. De är utformade och tillverkade på olika sätt – vissa anses vara bättre, andra sämre. För enligt Hjalmar Croneborg har typen av lie stor betydelse.
– Till viss del är det en materialsport. Lite som att syssla med musik – du måste öva, men är gitarren sprucken och ostämd låter det ändå inte bra.
Tillsammans med Jens Pettersson samlar Hjalmar Croneborg deltagarna och hälsar dem välkomna. Han berättar om ängenas historia och hur han ser ett värde i att hålla äldre jordbrukskunskaper vid liv.
– Vi vet inte hur framtiden kommer att se ut, det här kan vara viktigt på fler plan än det kulturhistoriska, säger han.
Sedan tar Öjabon Erik Larsson ordet. Han har slagit med lie hela sitt liv och är tydlig med vad han tycker är den viktigast med slåttern – att slå tillsammans.
– Det är då det blir roligt på riktigt. Slår jag bara själv blir det som att putsa på ett museiföremål, säger han.
Ingrid Sandsjö är en av deltagarna. Men även om hon i dag inte slår så vet hon hur en lie fungerar – och hur vass den kan vara. Hon föddes 1936 och växte upp på en gård i Väte, som äldst av sju syskon. Som liten fick hon dra slipstenen när hennes pappas lie behövde slipas.
– Då fick jag lära mig att dra i ett jämnt tempo. Man fick inte rycka, säger hon.
Men hon fick inte själv använda lien. Den var för vass, så hennes pappa var rädd att hon skulle skada sig.
Den lie som Ingrid Sandsjös pappa använde skulle troligen vara hett eftertraktad bland dagens entusiaster. De bästa liebladen tillverkas enligt Erik Larsson nämligen inte längre. De smiddes på ett annorlunda sätt än dagens. Därför uppmanar han deltagarna att leta efter gamla liar på loppisar.
– Eller så får ni övertyga Erik om att sälja en av sina liar till er, säger Hjalmar Croneborg.
Gruppen skrattar. För det råder ingen tvekan om att Erik Larsson är den främste experten i sällskapet. När Jens Pettersson eller Hjalmar Croneborg är osäkra hänvisar de till honom. Han började slå med lie redan som sexåring och har gjort det sedan dess. Nu är han 71 år gammal.
– Vi är många som har intresserat oss för det här i vuxen ålder, men Erik har kulturarvet i sig sedan barnsben. Det är häftigt, säger Hjalmar Croneborg.
FOTNOT: Texten är korrigerad med rätt efternamn på Erik Larsson