– Han dog när han ramlade ner från klinten här uppe, 1820. Det här är den inskription som har berört oss mest under arbetet här, säger konservator Marleen Kolmodin.
Det är på uppdrag av kyrkogårdsförvaltningen som Marleen Kolmodin och hennes medarbetare under den senaste månaden har arbetat med stenarna på kyrkogården. Till att börja med var de övervuxna av mossa och lavar och det allra första steget var att göra rent dem med hjälp av vatten och små borstar. När det väl var klart började arbetet med stenarnas yta. Försvunna kalkbitar ersätts med pigmenterat kalkstensmjöl som spacklas på med pyttesmå spackelspadar för att sedan baddas ut och jämnas till med fuktiga svampar.
– Det är varsamma metoder. Det kräver tålamod och man får inte göra fel, säger Marleen Kolmodin.
Skarvarna retuscheras sedan med hjälp av små penslar innan till sist texten skulpteras ut och fylls i.
– En del av texterna vi målat syntes inte innan vi började. De kom fram när vi gjorde rent stenarna. Och ibland syns de inte fast man tittar riktigt nära framifrån, inte förrän man ser dem i släpljus eller kanske i eftermiddagsljus från sidan kan man se dem, säger Marleen Kolmodin.
En av de stenar som nu restaurerats har en mycket ovanlig historia. Den var dold under många år men kom fram efter en storm 1997. Stormen knäckte ett av de två bokträd som stod framför domkyrkan och när trädet togs bort hittades stenen som hade vuxit fast mellan de två träden. Nu går det att läsa att stenen restes över en kvinna som föddes i Skövde 1775, gifte sig i Stockholm år 1796 och avled i Visby år 1800.
Den dag GA besöker den gamla kyrkogården sitter Marleen Kolmodin och två av hennes medarbetare, Rebecca Falk och Rasmus Kolmodin, vid samma stenhäll och jobbar. Texten visar att under dem vilar makarna Hans Petter och Anna Christina Höök. Rebecca jämnar till ytan med kalkstensmjöl medan Rasmus, millimeter för millimeter, fyller i texten på stenen. Det ser oändligt tålamodskrävande ut men det tilltalar dem båda.
– Det bästa är att det får ta tid, säger Rasmus Kolmodin.
Rebecca Falk håller med.
– Jag älskar det här pilliga och tålmodiga och att få fokusera på detaljer. Och det här är en fantastisk möjlighet att få vara med och synliggöra historien, säger hon.