Vi gjorde ett sådant där klassiskt tv-överraskande, även om själva inspelandet uteblev. Med hjälp av vännen Ylva Olsson lyckades GT-kulturen locka Karin ”Kickan” Holmberg till ett kafé i Visby.
– Hej Karin. Vi ska hälsa från Ylva att hon tyvärr inte kan komma. Men vi ska också gratulera till GT:s kulturpris för 2016, sade vi glatt.
– Va, är det på riktigt? Jag tänker att det är något skämt på gång, svarade en något tagen Karin ”Kickan” Holmberg – som efter fem minuter fortfarande frågade vart Ylva tagit vägen egentligen.
Men visst verkade det som en glad överraskning ändå. Motiveringen finns nedtecknad i rutan här intill och mottagaren fick läsa den direkt.
– Fint, jag blir nästan generad. Och roligt, det är inte alltid man når ut med det man vill berätta. Det hade jag svårt för de första tio åren i karriären, jag var så fokuserad på mig själv som skådespelare. Då hade jag inte alls tänkt bli regissör heller, aldrig i livet, berättar hon.
Men regisserande blev det, mer och mer. I år ligger hon framför allt bakom tre bejublade ungdomsföreställningar: Unga Romas ”Miranda mirakel”, länsteaterns ”Loranga, Masarin och Dartanjang” och så Dalateaterns ”Det du inte såg” – iscensättningen av Patrik Sjöbergs uppmärksammade bok om övergreppen i ungdomen.
Den sistnämnda, som gästspelade på Gotland, måste vara en av årets viktigaste pjäser i Sverige. Kulturpristagaren visade då att ”den typen av svåra frågor inte bara kan, utan också bör, ställas också när publien råkar vara barn”, skrev GT:s recensent – och frågan var förstås hur de sexuella övergreppen kunde fortgå utan att någon reagerade.
Karin ”Kickan” Holmberg lyfter också fram den som årets höjdpunkt.
– Det var resultatet av flera års arbete, som en elefantförlossning. Först fanns en viss reservation från Sjöberg, när jag träffade honom och presenterade idén. Författaren och journalisten Marcus Lutteman stöttade dock hela vägen. Men när Patrik Sjöberg väl såg den var han rörd och han förstod då vad det var vi ville göra.
Men det var inte bara den kände höjdhopparens egna reaktion, utan också alla ungdomarnas, de som såg pjäsen. ”Kickan” berättar om flera viktiga samtal – särskilt ett:
– I Dalarna var det en kille som först reagerade negativt. Det visade sig att han själv var utsatt och det gjordes en utredning om det. Kan vi bara rädda en person är det värt jättemycket.
Varför ville du göra den pjäsen?
– Ja, nu blir det personligt, men det finns bitar i det här som jag uppfattat i sammanhang nära mig själv. Och det finns ett engagemang för den stora orättvisan i det här att utnyttja någon som står en nära.
Även ”Miranda mirakel” tog upp ett hett ämne. Med hjälp av rollfiguren Miranda, hämtad från Shakespeares ”Stormen”, togs flyktingkris och mänskligt mottagande upp.
Den barnsliga klassikern ”Loranga, Masarin och Dartanjang” är förstås något annat. Men när regissören talar om den verkar temat mod, att på olika sätt våga, finnas där också. Samt tankar om skam.
– Det är tre personer som lever helt annorlunda liv utan att skämmas för det. Den där skammen kan ju finnas hos tvååringar till och med, men de här karaktärerna bara är.
2016 innehöll även flera egenskrivna monologer för pristagaren, samt lektioner som dramalärare på Guteskolan.
Schemat för 2017 börjar också fyllas på. Klar är den större uppsättningen ”Hemma är borta” i samarbete med Kulturskolan och något med Unga Roma blir det förstås också.
Sedan finns idéer. Ett förslag ligger hos Västmanlands länsteater att få sätta upp Vilhelm Mobergs ”A.P. Rosell, bankdirektör”. Att göra något av Eija Hetekivi Olssons böcker lockar också.
– Hon har skrivit om sin uppväxt på ett så argt sätt, det vill jag göra något av, berättar Karin ”Kickan” Holmberg.
Hon är en teaterpersonlighet som lär fortsätta att ha barn och ungdomar i fokus.
– Mötet med en ovan publik är speciellt och roligt, oavsett om det är pratigt eller helt tyst. Förra året spelade vi på Unga Roma ”Puckad kärlek” för ett tvångsboende, det är bland det roligaste jag gjort, det gick liksom bara rakt in! Sedan är det rent politiskt också. Man har en chans att presentera teater som ett möjligt uttryck för en ung publik. Alla behöver inte älska den, men den ska finnas. Dataspel har sin säkra plats, men det ska också finnas teater.