Alla som någon gång lyssnat på skulptören, tecknaren och grafikern Svenrobert Lundquist, och det är åtskilliga, vet med vilken frenesi och entusiasm han kastar sig in i svindlande utläggningar om konstnärernas sökande efter just det uttrycket, just den känslan, just det budskapet som ska förmedlas. Fäktande med armarna och farande omkring med blicken får han betraktaren att ana det konstnären ser dolt i, tja, ett stenblock.
Svenrobert Lundquist är sommargotlänning med hus i Burgsvik, alltså delar av året bosatt i ett centrum för stenhuggeri, såväl industriellt som konstnärligt. På sitt förlag Bocksarve har han tidigare gett ut två vackra volymer; ”Medeltida stenmästare & dopfuntar på Gotland” ( 2012 ) och ”Mästarnas tid – konstskatter i Gotländska kyrkor” ( 2015 ). Det är två tunga fotoböcker, där texten är sparsam men med hög densitet.
Helt nyligen var det boksläpp hemmavid för den nya utgåvan. Den är i samma utförande, inte fullt lika omfångsrik, men väl så intressant. Kvaliteten på fotografierna är utmärkt, texterna intressanta , men jag kan inte undgå att göra en randanmärkning; det är lite väl många korrekturfel.
Boken skildrar ett ”tilltag” av stenkonstnären Svenrobert Lundqvist. Jag har berättat grundhistorien här i Gotlands Tidningar tidigare. I kort sammanfattning går den ut på att Svenrobert tyckte att det var orättfärdigt att Öja kyrka inte fick ha sin medeltida dopfunt, tillverkad i mästaren Byzantios verkstad. Den hamnade för länge sedan i Fornsalen i Visby, sedan den för ännu längre sedan hade lyfts ut ur kyrkan och ersatts med en ny, daterad 1620, i barockstil. Den romanska medeltida funten hade under ett skede använts som vattenho för svin vid prästgården, innan den räddades till museet.
Svenrobert Lundquist bestämde sig för att göra en egen dopfunt, efterliknande Byzantios, utan att i varje enskild detalj kopiera den. Det är det omfattande projektet som nu skildras av honom själv, i text och bild. Han samarbetade med slipstensfabriken i Burgsvik och i boken får flera av de personer som hjälpte honom att genomföra projektet sin rättmätiga del av äran. Bland annat finns en bild där Nils Magnus Engström ger sig på ett stenblock med en elektrisk kap – en bild och en bildtext som också visar något av Svenrobert Lundquists kynne. Han är inte purist, även om han tycks ha lekt med tanken att bearbeta sandstenen enbart med äldre tiders verktyg, men då av estetiska skäl.
Han skildrar utförligt hur själva arbetet gått till; från stenbrott till färdig funt; cuppa, fot, djurhuvuden, reliefer, patina ( funten parkerades utomhus något år, bestruken med yoghurt ). I färd med detta kärleksfullt beskrivna handens arbete delger han oss också sina konsthistoriska funderingar; ständigt nyfiken på hur de medeltida mästarna kan ha gått tillväga. Det är spännande läsning!
”Att hugga en dopfunt” bjuder också på korta essäer av Benjamin Ulbricht, Torsten Gislestam, Lotta Lagercrantz & Wilhelm Östberg och Lena Katarina Swanberg, alla verksamma på Storsudret.
Tänkvärt är kommentaren från en annan modern stenarbetare vid en julkonsert i Öja kyrka. Ibrahim al Hosini, flykting från Syrien 2015, sätter i dag kakel och lägger stenplattor för ett av Gotlands större företag i byggbranschen. När han fick höra att Öja kyrka är från tidig medeltid och att portalen kan ha huggits av någon som kom österifrån sa han, enligt Lotta Lagercrantz, att så kan det mycket väl ha varit. ”För våra kyrkor är ju mycket äldre än era”. Det är en annan historia, men understryker ändå en poäng med Svenrobert Lundquists ”tilltag”; stenhuggare ( och andra konstutövare ) överbryggar tid, rum och gränser.
Fotnot: I morgon håller Svenrobert Lundquist i en kyrkorunda, som tar besökaren till kyrkorna i Stånga, Lye, Vänge, Dalhem och Norrlanda.