I gårdagens GT (13/3) uttryckte Lars Engelbrektsson (SD) irritation över att interna frågor blir offentligt kända och nyheter i media. Jag kan förstå Engelbrektsson, speciellt då partiet han är ordförande för har en kommunikationsplan där det står att interna frågor ska hanteras internt. Det ligger rätt nära för honom att fundera på frågan om de som väljer att gå till media brister i sin lojalitet till partiet.
Men lojalitet är inte något man kan besluta om i stadgar eller kommunikationsplaner. Lojalitet är något som skapas genom klokt ledarskap.
Lojaliteten kan också vara på många olika plan. Man kan känna lojalitet till den ideologi som partiet står för, men samtidigt inte känna någon lojalitet med partiet. Man kan känna lojalitet med en lokal partiorganisation, men inte med partiets riksorganisation. Ja, som ni förstår kan en politisk lojalitet skifta med det politiska klimatet och ledarskapet. Vi har genom åren till och med sett politiker som byter parti, även om de själva har kvar samma politiska grund som de alltid haft.
Men frågan om lojalitet har också en tydlig koppling till vilket diskussionsklimat som är tillåtet i partiet. Har man högt i tak och en kultur där allt kan diskuteras, oavsett hur kontroversiell frågan är, blir lojaliteten sällan ifrågasatt. Men om diskussionsklimatet är begränsat blir frågan om bristande lojalitet oftare aktuell.
Partier har också olika syn på vad som är okej att diskutera öppet och vad som ska diskuteras internt. Ett tydligt exempel på det är de helt olika sätt som Centerpartiet och Liberalerna hanterade diskussionerna om regeringsbildningen och Januariavtalet (JA). Centerpartiet höll sig bakom stängda dörrar, medan Liberalerna gjorde tvärt om. L hade till och med sitt beslutande partiråd direktsänt av SVT. (Finns på SVT-play) För att vara extra tydligt, det är upp till respektive parti att välja väg och ingen väg är sämre än den andra.
Lojaliteten bygger ofta på hur den interna demokratin fungerar. Jag har genom åren sett många olika ledarstilar trots att de demokratiska förutsättningarna varit i det närmaste likvärdiga. Den ledarstil jag tycker fungerar bäst är tillåtande, seende och lyssnande. I en organisation där den stilen tillämpas brukar arbetet också fungera bäst. Alla uppmärksammas och får ha sin egen åsikt. Alla frågor diskuteras och när beslut sen tas är man lojal med det. Skulle det finnas någon som absolut inte kan stå bakom beslutet tas även det upp och diskuteras helt öppet och utan att det ses som illojalt.
I en organisation som fungerar bra förekommer sällan hemliga möten eller mängder av avhopp. Det är också sällan som medlemmar eller förtroendevalda i väl fungerande organisationer öppet kritiserar ledningen i media.
Jag tror utifrån detta att det skulle vara klokt av Lars Engelbrektsson och Sverigedemokraternas medlemmar att fundera över hur partiets lokalavdelning leds och hur man skulle kunna göra det bättre. Vad beror hemliga möten, ständiga avhopp och medial uppmärksamhet på? Kan det vara som Engelbrektsson uttrycker det, media som är problemet? Eller kan det vara så att det är den interna organisationen som inte fungerar?