Den politiska arenan har sedan ett tiotal år drabbats av liknande problem som vissa delar av idrottsrörelsen dras med. Vi ser främst hur partiers sympatisörer anammar idrottsfansens värsta sidor, där alla medel är tillåtna och hatet mot andra partier och dess företrädare blir överordnad.
Vi har den högerextrema svans som följer invandringskritiska, klimatförnekande och kvinno- och hbtq-fientliga politiker och debattörer. Men vi ser även politiska företrädare med tunga uppdrag smäda politiska motståndare. Senaste exemplet är moderaternas riksdagsledamot Maria Stockhaus som inte bara köpt en tröja med en nidbild av Olof Palme, utan även klätt upp sig i den till en fest. Vi har under höstens försök att få fram en regering sett hur ordkriget mellan de före detta vännerna inom alliansen ökat i tonläge. En ökning som fortsatt efter 73-punkts programmet och bildandet av en rödgrön regering som Centerpartiet och Liberalerna valt att stödja.
Det hårda klimatet visar sig nu även mellan medlemmar inom partierna. Båda de före detta partiledarna Håkan Juholt (S) och Anna Kinberg Batra (M) fick sin beskärda del av smutskastning från de egna leden, vilket även blev deras fall. Nu vittnar liberalernas Erik Ullenhag om ett mycket hårt internt klimat under arbetet med att få fram Liberalernas nästa partiordförande. De olika fraktionerna verkar ha spritt mer hat över motståndarkandidaterna än kärlek till sin egen kandidat.
I den debattartikel, publicerad i Aftonbladet i tisdags, där Ullenhag meddelar att han inte längre står till förfogande som ordförandekandidat, skriver han också följande: ”Tonen i sociala medier chockar mig faktiskt – och då är jag ändå van vid tuffa påhopp. Själv har jag blivit anklagad för allt från att vara för hedersförtryck och extremism, till att ha som grundidé att förstöra det Sverige jag är så stolt över. Tonen är hård och det gör mig särskilt bekymrad att jag också mött en väldigt tuff ton mellan partikamrater.”
Men det finns givetvis hopp. Jag själv bevittnat hur idrotten kan förena personer med helt olika bakgrund. Där kärleken till sporten och erkännandet av fantastiska idrottsbedrifter är viktigare än vilken klubbtillhörighet du har. Där fans tillsammans sjunger, hejar och hyllar prestationerna på arenan oavsett vem som utför dem.
Inom politiken finns samma kultur men den är betydligt mindre omskriven. Vetskapen om att alla som tar ett politiskt uppdrag gör det för att förbättra samhället, ger en gemenskap. Bakom stängda dörrar vid mötesborden diskuteras hur samhället ska förbättras. Oftast är man överens, även om det händer att olika förslag på lösningar går till omröstning. Men när klubban är slagen i bordet och beslutet är taget går man vidare till nästa punkt på dagordningen eller samlas vid samma fikabord under rasten.
Jag avslutar med ytterligare ett citat ut Erik Ullenhags debattartikel som kan appliceras på samtliga partier: ”Kom ihåg – våra partivänner är inte våra fiender. Inte heller andra partier är våra fiender. Vi behöver samarbeta för att gemensamt klara de utmaningar som Sverige står inför. Våra fiender är den ofrihet och de samhällsproblem som vi tillsammans engagerat oss för att göra någonting åt.”
Erik Fransson