Regementet P10 i Strängnäs vårvintern 1969. På signalistutbildningen visade sig en värnpliktig vid namn Torbjörn Rogefeldt från Västerås vara en av de mest talangfulla rekryterna.
Med hörlurar på och morsesignaler i öronen skrev han alla rätt på prov efter prov och bland befälen blev det tal om att sända honom vidare till S1 i Uppsala, signalistutbildningens elitskola.
Men så var det ju det där med musiken, Torbjörn hade släppt en debutsingel, ”Haru vart på Cirkus”, redan 1968 och nu hade producenten på skivbolaget Metronome, Anders Burman, fått en demotejp med än fler låtar. De hette saker som ”Jag sitter och gungar”, ”Små lätta moln” och ”Här kommer natten”.
Och så plötsligt var Burman i luren – och ville spela in en LP fortare än kvickt.
– Han hade känsla, ”det där du gör, det är på gång att komma nu, spelar vi in snabbt hinner vi först” sa han, haha, vilket geni, han kunde sin sak, säger Pugh.
Men hur skulle det gå till, Rogefeldt låg ju i lumpen och permission var inte att tänka på, visade sig.
– Så jag packade mina saker och stack. Jag trivdes i lumpen men här skulle jag få spela in en skiva, det kunde handla om min framtid, säger den där unge rekryten femtio år senare.
I dag vet vi vad ingen visste då.
Skivan, som kom att heta ”Ja, dä ä dä!” – en drift med Västeråsdialekten – rankas i dag som ett av de främsta och mest banbrytande albumen i den svenska rockhistorien.
Och han blev verkligen först, Pugh, som han kom att kalla sig (”Du kan inte heta Torbjörn som artist”, var Burman tydlig med). Den första att sjunga rockmusik på svenska.
På onsdag gör Pugh Rogefeldt årets enda konsert i Visby, i S:t Nicolai ruin blir det låtar från hela karriären. I höst, 16 oktober, firas ”Ja, dä ä dä!”-jubileet med en stor konsert på Cirkus i Stockholm, då kretsar hela kvällen kring de allra tidigaste låtarna.
Från nuet tittar vi i den här intervjun tillbaka till 1969, så mycket som hänt sedan dess; Kalla kriget, östblockets fall, Grymlings, flugan internets genombrott och 357 avsnitt av ”Dallas”.
Just det året, -69, tog Neil Armstrong sitt stora steg för mänskligheten i Stillhetens hav, ett lika stort steg för den svenska rockmusiken kom alltså Pugh Rogefeldt att ta i gamla Atlantisstudion på Karlbergsvägen i Stockholm.
När du ser tillbaka, hur långt är egentligen 50 år?
– Ja, du...jag är faktiskt förvånad över att jag överlevt så länge.
Som artist, menar du?
– Som artist men mest som person, faktiskt. Jag är sjuttiotvå nu, sjua tvåa, om någon då sagt att jag skulle vara med så här länge hade jag inte trott dem, man har inte de perspektiven i den åldern.
Det har varit slitsamt emellanåt. Mängder av turnéer, mil på mil, vissa låtar spelade mångtusentals gånger, långt och länge hemifrån, nya hotellrum, tidigt i karriären var alkoholen central, vilket han berättat om i tv-programmet ”Så mycket bättre” 2012, och där hemma en familj att ta hand om, Pugh blev pappa vid 18.
– Jo, jag är förvånad att jag lever. Men jag är glad för det, så klart. Och än är det inte över, jag går på bensinångorna ett tag till.
Den där killen som var du, han som drog från lumpen, känner du honom idag?
Han funderar ett tag, minns uppväxten med Everly Brothers och när han hörde ”Twist and Shout” med The Beatles första gången (”Jag trodde jag skulle svimma!”) och säger att...
– ...nej, jag gör nog inte det. Däremot har jag förståelse för vem han var. Jag har en son som är 18 nu och varje sak han gör känner jag igen mig i, det är som att jag lever min ungdom igen. Men vem jag var...nja, vissa av de texter jag skrev i början skulle jag nog inte skriva i dag.
Burman var ett geni, sa du. Men det var du också, en pionjär.
– Jag tänkte varför engelska där samma fraser används igen och igen. Det är så fantasilöst. Så jag tog ord från vardagen och fick den att smälta in i musiken, ”Dä ä bra, dä ä fint” och sånt. Jag hade ingen koll på vad andra gjorde.
Likt Fantomen går Pugh på Visbys gator som en vanlig man, 32 år sedan han flyttade till ön och Lokrume socken. Senast vi sågs, före den här intervjun, var i kön på Ica. Minnet sviker men han kan ha köpt falu.
Den som på sensommaren 1969 köpte den nyutkomna debut-LP:n av Pugh Rogefeldt och lade nålen på första spåret ”Love, love, love” fick höra följande: Ett vässat trumsolo följt av en rivig gitarr och därefter Pughs ljusa röst; ”Fåren i kålen, sillen i dill, tisda på torsda, freda till jul, I’m gonna give you love, love, love”.
Liknande hade aldrig hörts i Tage Erlanders folkhem. Det var folk, det var flum, det var funky, det var främst förstatagningar och det var alltså först.
Den 2013 bortgångne producenten Anders Burman var en legendar i sin samtid, han låg bakom framgångar med Cornelis och Fred Åkerström och hade nu tagit Pugh Rogefeldt under sina vingar.
I studion på Karlbergsvägen hade han sammanfört gitarristen Jojje Wadenius och Janne Carlsson som nötte skinnen i psykedeliska duon Hansson & Karlsson och som senare skulle bli känd som ”Loffe” efter tv-serien ”Någonstans i Sverige”.
Minns du dina tankar, nu när det var på riktigt!
Vi sitter med varsin kopp kaffe en regnig dag, en dag som är bra att ha, det är femtio år senare men i tanken är Pugh där igen, i den där stora studion, han har långt hår och långt kvar av livet:
– Det var jättekul att träffa musikerna, att spela in med en producent i en stor studio, jag var oerfaren och Burman bestämde det mesta. Någon vidare framgång trodde jag nog inte på, snarare att jag kanske kunde få in en fot i branschen.
Och han fick rätt, för skivan kom ut och det hände – ingenting. Total stiltje, noll försäljning, inga spelningar i radio.
– Där satt jag och väntade. Arbetslös, fru, två barn, hatad av militären, jag blev ju dömd på att jag stack, tre månader i fängelse som jag satt av senare.
Elvisfolket tyckte det var för flummigt men den yngre studentvärlden började till slut, efter några månader, ta till sig låtarna. Och sedan rullade den svenska rockvågen igång; Hawkey Franzén, gruppen November och så småningom hela proggrörelsen.
– Jag skrev utifrån ett behov, det var lite tuffare än det som fanns på svenska, Owe Thörnqvist och Robban Broberg hade varit där och nosat, men det jag gjorde var rockigare.
Under alla år har Pugh Rogefeldt gått sin egen väg utan att snegla åt vad som varit gångbart.
Han har bollat och rullat, flängt som ett vässat skinn, väntat vid kanten av skolgården och gjort en sändare av en tv. Rock och ballader, toppar såväl som dalar, men hans vägar har alltid styrts av hans inre kompass.
– Jag kan förstå att vissa inte fattat vad jag håller på med, jag har aldrig hållit mig till något koncept, det kräver ett visst tålamod av publiken, skrattar han.
Men ser dig aldrig i ”Så ska det låta”?
– Nej, måste man vara med överallt? Måste man det?
Den konstnärliga friheten har alltid varit a och o, den värderar han högst av allt.
Inte bara inom musiken har Pugh brutit ny mark. Han och jag har söner som är lika gamla, när de var små babysimmade vi ihop. Pugh, iförd rosa badbyxor, var den ende vuxne som åkte i den lilla bäbisrutchkanan. Om kakelväggarna kunde tala skulle de än i dag tala om det brak som uppstod vid den vådliga färden.
Under våren tilldelades Pugh Cornelis-stipendiet om 750 000 kronor för sin kulturgärning, pengar har aldrig varit drivkraft men denna slant hjälper honom till än mer frihet och att fokusera på nya inspelningar.
– Det gör att jag kan dra ner på turnerandet, det är länge sedan jag gav ut något nytt nu (”Vinn hjärta, vinn” från 2008, en reunion med Wadenius och Carlsson). Jag har saker på gång och jag lovar, många kommer att bli förvånade igen!
Pugh säger att han först på senare år verkligen förstått vilken influens han varit för andra artister, Per Gessle och Joakim Thåström är två av dem.
–”Du vet själv inte om hur inspirerande du varit” finns de som sagt, och det är sant. Jag har nog inte begripit det. När Per Gessle säger att han började skriva låtar tack vare mig...klart sådant är kul att höra.
Inte minst fick Pugh bevis på det vid sin medverkan i ”Så mycket bättre”. Bland annat fick artisten Miss Li upp en av hans mest ikoniska sånger på scen igen.
Under flera år spelade han inte majestätiska ”Här kommer natten” live. Han var trött på den, dessutom krävde den en betydande insats att göra rättvisa.
– Men så gör hon en sådan fantastiskt version...jag hade nog inte förstått den låtens betydelse riktigt. Så nu gör jag den igen, tack vare henne.
Hur står sig skivan i din övriga produktion i dag, som du ser det?
– Alltså, det har varit upp och ner, efter den och ”Pughish” som kom 1970 lämnade jag det psykedeliska för att mer gå in på rocken, Doors, Zeppelin och sånt. Då kändes -69 rätt främmande, men...nu älskar jag den. Jag har lyssnat igenom plattan noggrant inför Cirkus-konserten, jag kan bli tårögd när jag tänker på hur den kom till, faktiskt. Jojje, som spelade så enormt bra, Janne (avliden 2017) också, tidlöst. Den är unik, jag törs säga det.
Är du stolt?
– Klart jag är. Väldigt, väldigt stolt. Det är få förunnat att leva det liv som jag kunnat göra, så ja...väldigt stolt.
Nu blev det som det blev, men om det inte blivit så, hade du blivit en bra signalist?
– Haha, jag tror det, jag trivdes i lumpen och hade hjälp av musikaliteten när vi sände morse. Men jag är glad att jag gick den väg jag gjorde.
En sak är oklar efter alla år. Huruvida den där kaptenen köpte skivan eller inte, han som gick i taket när Pugh drog från Strängnäs. ”Fy fan, Rågfält, vi är väldigt besvikna”, lät han meddela. ”Om det varit krigstillstånd hade du avrättats för desertering”. Så nej, antagligen inte.
Magnus Ihreskog