Vissa brukar ironiskt utbrista ”äntligen”, när Nobelpristagare i litteratur presenteras.
Flera av dem ropade nog detta helt utan ironi i går – om de inte snarare viskade ”va, kan det vara sant?”.
Båda dessa känslor, blandade, verkade även finnas bland dem som samlats på Almedalsbiblioteket inför gårdagens stora tillkännagivande.
Personalen fick snabbt komplettera det på förhand framdukade ”Nobelbordet” – några böcker av Bob Dylan fanns inte där på förhand.
Först att låna en, när de väl plockats fram, var Ingalill Klint Persson.
– Jag trodde på Joyce Carol Oates, men hon får väl vänta tills hon dör nu, när en annan amerikan fick priset i stället. Men Dylan är ett roligt val, jag har följt honom sedan 1965 och sett honom live en gång, berättar hon.
Har du läst honom då?
– Nej, det får jag göra nu! Jag tycker det är bra att priset breddas, sång kan också vara litteratur, säger Ingalill Klint Persson.
En som aktivt kämpat för Dylan är Tomas Lindholm på Kutens bensin, som verkligen åkt till Stockholm och demonstrerat för att rockpoeten ska få det pris han nu har fått.
– Ja, jag har varit upp några gånger och sagt mitt hjärtas mening. För mig är Dylan en konstnär av nästan utomjordiska proportioner, säger han.
Vad säger du om åsikten att han inte främst är författare?
– Han har ju skrivit böcker också. Dessutom är hans sångtexter i princip som korta noveller, tycker Tomas Lindholm.
Utanför Kutens bensin har det i flera år stått en skylt som propagerar för Nobelpriset till Bob Dylan. Tomas Lindholm tänker inte ta bort den.
– Nej, nu ska jag göra den ännu större!