”Den som träffats av blixten” hette Viktoria Klints debutsamling. När Dalhemspoeten läste en av sina äldre dikter på en uppläsningskväll under hösten slog kanske inte blixten ned; men hon upplevde en krypande känsla av déjà vu.
– Jag hade inte läst den på länge. Jag tänkte: ”Men – jag fortsätter ju att älta samma saker hela tiden”. Först blev jag lite besviken. Sedan insåg jag att det bara är naturligt. Vi har nog alla, oavsett om man är poet eller inte, saker vi återvänder till. Det kan vara ett sår, en problematik eller ett tema, säger Viktoria Klint.
Hennes andra diktsamling, ”Att röra vid dig är det heligaste jag gjort”, blir ett nytt kapitel i samma bok.
Viktoria svarar blixtsnabbt utan att behöva tänka efter när jag frågar vilket tema, sår eller vilken problematik det är som hon ständigt återvänder till.
– Relationer, anknytning och att svara an. Jag återkommer hela tiden till livets möten – det kan vara med andra människor, men även med naturen och andligheten.
”Att röra vid dig är det heligaste jag gjort” har följdriktigt ett anslag som rör sig mellan det kosmiska och det personliga.
Källan var outsinlig, den rymde Döden / som inget liv kan leva utan / den rymde havet och alla havets väsen / den rymde stjärnhimlen om natten, mörk materia, ljuset / [...] / Du rymdes förstås, och där rymdes Vi och den fulla närvaron / av vår strålglans
– Den nya samlingen har sin upprinnelse i en kärleksrelation. Det blev snabbt tydligt för mig att jag behövde poesin som redskap för att överleva psykiskt och hantera det jag upplevde. Det ledde till en del följdfrågor: Är skrivandet bara ett sätt att komma till rätta med mig själv, eller finns det något större jag vill skildra med den här boken? Jag tror och hoppas att det rör sig om det senare alternativet: Att det här säger något om hur det är att vara människa, att den kommer åt något allmänmänskligt och upplevelser vi alla delar, säger Viktoria Klint.
Att ge röst åt det erfarna – lyriken, och språket, har alltid fyllt den funktionen i hennes liv.
– Jag lärde mig läsa och skriva när jag var fyra för att sätta ord upplevelserna. När jag var sex år skrev jag min första dikt, ”Poem om döden”, säger Viktoria och skrattar lite förläget över det lillgamla tilltaget.
Ändå dröjde det flera decennier innan poesidebuten med ”Den som träffats av blixten” blev av.
– Jag har en enorm respekt för poesin och de poeter jag lärt känna, så jag vågade inte riktigt tidigare.
Det var bland annat uppläsningarna på textbaren TILT, som hon drog igång tillsammans med poeten Christer Boberg, som blev blixten som satte fyr på kreativiteten.
– Då insåg jag hur roligt det också är med poesi. Många har en föreställning om att poesi är svårtillgängligt och man måste sitta inne på vissa kunskaper för att läsa den. Det kanske låter klyschigt, men poesi är verkligen för alla.
Fotnot: Viktoria Klint läser ur sina nya samling på Gråbobiblioteket på onsdag