Ny bok
Johan Svedjedal
Min egen elds kurir. Harry Martinsons författarliv
Albert Bonniers förlag
I den förra publiceringen av Håkan Anderssons recension av Johan Svedjedals Harry Martinson-biografi "Min egen elds kurir. Harry Martinsons författarliv", föll olyckligt det sista stycket, själva konklusionen bort. GT beklagar misstaget. Här kommer recensionen på nytt i sin helhet.
Det är bara att konstatera: det här är en magnifik biografi. Dessutom den första heltäckande om Martinson. Johan Svedjedal har ägnat pandemiåren åt en genomgång av ett ofantligt stort arkivmaterial och utifrån det skrivit en av de finaste biografier jag läst. Han följer tätt i spåren som författaren lämnat efter sig även om mycket i barndomsåren ligger i skugga.
Harry Martinson föddes 1904 i Blekinge och växte upp under svåra omständigheter i åtskilliga fosterhem. Han hade därefter ett antal tuffa sjömans- och luffarår innan det överraskande genombrottet som författare kom.
Från trettiotalet fram till sextiotalet var Martinson den kanske mest kände och beundrade författaren i Sverige. Han for land och rike kring, föreläste och berättade. Många av hans böcker nådde stora upplagor. De kom nästan alltid i billighetsupplagor och fanns tillgängliga överallt. Barndomsskildringen Nässlorna blomma och rymdeposet Aniara, som blev en omtalad opera, är förmodligen de mest kända. Hans dikter lästes och älskades. Han var den svenska naturens stora skildrare, kanske den svenskaste av författare. Hemtam såväl bland tuvornas gräs som i galaxernas sfärer.
Om allt detta kan man läsa i biografin, men här tecknas också en bild av det Sverige som författaren verkade i. Hur tiderna förändrades. Hur det radikala sextiotalet såg Martinson som en knarrig, ärkekonservativ författare som tiden hade gått ifrån och som marginaliserades i de litterära innekretsarna. En poet som skrev både bunden och rimmad vers! Det olyckliga nobelpriset som han 1974 delade med Eyvind Johnson, båda medlemmar av Svenska Akademin, kom som ett dråpslag för honom.
Martinson var vid tiden för priset en multisjuk person i dåligt skick och två år senare valde han att lämna livet. Svedjedal hanterar turerna kring det kritiserade priset med takt, känsla och lyhörd nyansering.
Det allra viktigaste med biografin är den återupprättelse Harry Martinson får. Hans avoghet mot samhällsutvecklingen ådrog honom spott och spe. Men han är en av de första som anar klimatkrisen, han skriver klarögt om människans rovdrift av naturen och han ser civilisationens obönhörliga självmord. Det är han som idag skulle kunna vara miljörörelsens stora poet. Det är som om vi först nu till fullo kan börja se den storhet som är Harry Martinsons. I det paradigmskiftet är Svedjedals biografi en viktig del.