Noveller
Jag stÄr hÀr och stryker
Tillie Olsen
Romanus & Selling, Ă„terutgivning 2022
Tillie Olsen har hyllats som en skildrare av den kvinnliga tystnaden, men dĂ€r det alltid finns invĂ€vt ilska, sorg och ensamhet. Allt detta blir sĂ„ tydligt i novellsamlingen âJag stĂ„r hĂ€r och strykerâ som gavs ut i USA 1956. DĂ„ benĂ€mndes boken efter den fjĂ€rde novellen âGe mig en gĂ„taâ. Ses idag som en feministisk klassiker. Ett starkt namn i litteraturhistorien med sitt egensinniga sĂ€tt att skriva â korta, tĂ€ta, precisa vardagsscener som bygger pĂ„ en hĂ„rd verklighet.
Tillie Olsen (1912 â 2007) bodde stor del av livet i San Francisco. Dotter till ryskjudiska immigranter. Blev tidigt ensamförĂ€lder till fyra barn. Fick slita för ekonomin med allehanda arbeten plus vardagssysslorna och den fackliga och politiska kampen pĂ„ det. Samtidigt en trĂ€ngande lust att skriva. Med denna bakgrund fĂ„ngar hon i sitt författarskap en hĂ„rd kvinnoverklighet. Först som 49-Ă„ring kunde den första boken publiceras - den nu aktuella novellsamlingen. Den fick hon skriva pĂ„ tid som blev över dĂ„ strykjĂ€rnet var urdraget och svalnat.
Till Äterutgivning och ÄterupptÀckt har hÀr fogats ett förord av Kristina Sandberg, som ocksÄ blir ett portrÀtt. För vem kan bÀttre Àn hon introducera Tillie Olsen i vÄr tid. Hon som sÄ empatiskt skriver en trilogi om hemmafrun Maj i ett skört och sÄrigt familjeliv i vÀlfÀrdsstaten.
Titelnovellen Àr en inre monolog till en nittonÄrig dotter medan hon stÄr dÀr och stryker. Moderskapet tyngt av skuld för all den tid hon inte hann med att ge nÀr de nya barnen trÀngde pÄ. Tillkortakommanden och skuldkÀnslor. Medan fÀderna gÄr fria, som sÄ ofta.
MĂ€sterstycket Ă€r den avslutande novellen âGe mig en gĂ„taâ. Ett ryskjudiskt par i slutet av ett lĂ„ngt Ă€ktenskap. Mannen vill flytta till pensionĂ€rsboendet Fridhem. Fru Eva vill absolut bo kvar i huset nĂ€r hon nu Ă€ntligen kan luta sig tillbaka efter Ă„ratal av slit med barn och hushĂ„ll. De brĂ„kar hela tiden. Men nĂ€r Eva fĂ„r sin diagnos om spridd cancer Ă„terförenas de nĂ€r döden obevekligt nĂ€rmar sig. De gamla drömmarna att en bĂ€ttre vĂ€rld Ă€r möjlig, som de kĂ€mpade för en gĂ„ng, ljuder som ett eko. Deras smĂ€rta och beroende fĂ„ngas pĂ„ ett förunderligt sĂ€tt.
MÄste erkÀnna att jag först hade svÄrt att fÄ grepp om boken, men den pockade pÄ och det gav utdelning.