Att fÄnga en hÄrd kvinnoverklighet

Novellsamlingen gavs ut första gĂ„ngen pĂ„ 50-talet. Nu Ă€r Tillie Olsens ”Jag stĂ„r hĂ€r och stryker” tillbaka, med en enligt Lennart Lindgren mĂ€sterlig avslutande novell.

Novellsamlingen ”Jag stĂ„r hĂ€r och stryker” gavs nyligen ut igen. Denna gĂ„ng med förord av svenska författaren Kristina Sandberg.

Novellsamlingen ”Jag stĂ„r hĂ€r och stryker” gavs nyligen ut igen. Denna gĂ„ng med förord av svenska författaren Kristina Sandberg.

Foto: Hasse Holmberg

Litteratur2023-03-24 13:24

Noveller

Jag stÄr hÀr och stryker

Tillie Olsen

Romanus & Selling, Ă„terutgivning 2022

Tillie Olsen har hyllats som en skildrare av den kvinnliga tystnaden, men dĂ€r det alltid finns invĂ€vt ilska, sorg och ensamhet. Allt detta blir sĂ„ tydligt i novellsamlingen ”Jag stĂ„r hĂ€r och stryker” som gavs ut i USA 1956. DĂ„ benĂ€mndes boken efter den fjĂ€rde novellen ”Ge mig en gĂ„ta”. Ses idag som en feministisk klassiker. Ett starkt namn i litteraturhistorien med sitt egensinniga sĂ€tt att skriva – korta, tĂ€ta, precisa vardagsscener som bygger pĂ„ en hĂ„rd verklighet.

Tillie Olsen (1912 – 2007) bodde stor del av livet i San Francisco. Dotter till ryskjudiska immigranter. Blev tidigt ensamförĂ€lder till fyra barn. Fick slita för ekonomin med allehanda arbeten plus vardagssysslorna och den fackliga och politiska kampen pĂ„ det. Samtidigt en trĂ€ngande lust att skriva. Med denna bakgrund fĂ„ngar hon i sitt författarskap en hĂ„rd kvinnoverklighet. Först som 49-Ă„ring kunde den första boken publiceras - den nu aktuella novellsamlingen. Den fick hon skriva pĂ„ tid som blev över dĂ„ strykjĂ€rnet var urdraget och svalnat. 

Till Ă„terutgivning och Ă„terupptĂ€ckt har hĂ€r fogats ett förord av Kristina Sandberg, som ocksĂ„ blir ett portrĂ€tt. För vem kan bĂ€ttre Ă€n hon introducera Tillie Olsen i vĂ„r tid. Hon som sĂ„ empatiskt skriver en trilogi om hemmafrun Maj i ett skört och sĂ„rigt familjeliv i vĂ€lfĂ€rdsstaten. 

Titelnovellen Àr en inre monolog till en nittonÄrig dotter medan hon stÄr dÀr och stryker. Moderskapet tyngt av skuld för all den tid hon inte hann med att ge nÀr de nya barnen trÀngde pÄ. Tillkortakommanden och skuldkÀnslor. Medan fÀderna gÄr fria, som sÄ ofta.

MĂ€sterstycket Ă€r den avslutande novellen ”Ge mig en gĂ„ta”. Ett ryskjudiskt par i slutet av ett lĂ„ngt Ă€ktenskap. Mannen vill flytta till pensionĂ€rsboendet Fridhem. Fru Eva vill absolut bo kvar i huset nĂ€r hon nu Ă€ntligen kan luta sig tillbaka efter Ă„ratal av slit med barn och hushĂ„ll. De brĂ„kar hela tiden. Men nĂ€r Eva fĂ„r sin diagnos om spridd cancer Ă„terförenas de nĂ€r döden obevekligt nĂ€rmar sig. De gamla drömmarna att en bĂ€ttre vĂ€rld Ă€r möjlig, som de kĂ€mpade för en gĂ„ng, ljuder som ett eko. Deras smĂ€rta och beroende fĂ„ngas pĂ„ ett förunderligt sĂ€tt.

MÄste erkÀnna att jag först hade svÄrt att fÄ grepp om boken, men den pockade pÄ och det gav utdelning.

SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!