Carl-Johan Malmberg: "Lyckans gåta"
Fackprosa
Wahlström och Widstrand
recension
Vad tänker ni på om jag säger ”madeleinekaka och lindblomste”? Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”, såklart.
Nu är det hundra år sedan författaren gick ur tiden, kort efter att han satt punkt för sitt världsberömda sjubandsverk. Sedan dess har litteraturen om honom och hans roman vuxit. Här kan man fördjupa sig i biografier och specialstudier av smått och stort, från mat och musik till bildspråk och olika teman i romanen. På svenska finns inte så mycket, nämnas kan Olof Lagercrantz ”Att läsa Proust” och Sigbrit Swahns ”En väg till Proust”.
Romanen handlar om Marcel som funderar över livet. Han är en sökare. Minnena väcks till liv och när han återupplever det som hänt förändras han och känner sig pånyttfödd och då fylls han av lycka. Vilka minneschocker, vilka lyckoögonblick!
Nu kommer Carl-Johan Malmberg med ”Lyckans gåta”, en maffig lunta på 600 sidor. Här står inte personen Proust utan romancykeln i centrum. I fyrtiotre essäer eller vandringar tar Malmberg läsaren vid handen och prövar olika perspektiv och teman för att klarögt granska verket.
Likt en detektiv nosar han sig fram, han söker efter spår, ledtrådar och tecken i texten, iakttar och drar slutsatser, vandrar omkring i romanen som om den vore en stad där man kan strosa omkring hur man vill.
Spännande och lustfyllt är det att dyka ner i detta lapptäcke till långa och korta kapitel. Malmberg citerar en imponerande lång rad Proustforskare, för ”Lyckans gåta” är ett samlingsverk och en underbart bildad, kunnig och insiktsfull närläsning av ”På spaning efter den tid som flytt”.
Proust är känd för sina långa, böljande meningar och svala saklighet och hans huvudperson Marcel är en vass och genomskådande iakttagare av sin omvärld. Han låter sig inte luras av att alla härmar alla. Denna drift styr kärleken, umgängeslivet, konsten och vetenskapen. Proust skildrar Paris runt år 1900 med bitsk klarsyn och distanserat vemod. I Malmbergs tolkning finns inte plats för någon barndomsnostalgi. Han använder sig av citatmagi, pekar ut omvälvande textställen i verket och binder ihop dem med varandra.
Själva strukturen är lös, ibland blir det långrandigt men det viktigaste är att Malmberg visar på att Prousts text lever, den är inte svår att ta till sig, det är en glädje att läsa och lära sig mer i den omistliga ”Lyckans gåta”.