Litteraturhistorien dyrkar sina underbarn. Men alla kan inte vara Rimbaud eller Norén, två författare som fick sina första böcker utgivna före 20-årsdagen. Wallace Stevens och Joseph Conrad är exempel på så kallade mogna debutanter. Dessa herrar – samtliga medelålders när författarbanan tog sin början – framstår ändå som pojkspolingar jämfört med Erik-Olof Backlund. Denne Visbybo var drygt 70 år då debutsamlingen landade på bokdiskarna. 17 år senare ger 88-åringen ut sin fjärde diktbok, "Som vänd mot väster horisont".
– Jag har alltid haft så mycket att göra, både i arbetet och hemma. Det fanns helt enkelt inte tid över för läsande och skrivande innan jag gick i pension, säger EO Backlund.
I sitt tidigare liv var han läkare i Stockholm och pionjär inom strålkirurgin. Litteraturen måste ändå ha funnits där hela tiden, som en följeslagare i det dolda, försöker jag.
– Nej, jag hade i det längsta ett ickeförhållande till dikten. I skolan skrev jag ett poem, som modersmålsläraren sa några uppskattande ord om – men det var inte så mycket mer med det.
Några år efter yrkeslivets slut hände något – inte ens EO kan förklara vad. Dikter började ta form i skallen, till synes ur tomma intet. Och så ser hans skapandeprocess ut till denna dag.
– Skrivandet är inget jag ägnar mig åt som aktivitet, det kommer av sig självt, säger han.
De här infallen du får – brukar de vara kopplade till någon särskild situation?
– Dikterna brukar komma till mig på morgonen, när jag sitter på toaletten.
På toaletten?
– Ja, då tömmer sig både kroppen och hjärnan. Och då blir det bråttom. Jag får kasta ned mina rader på det har jag till hands: förpackningar, kvitton, en kartbit.
EO Backlund har med tiden insett att det är en sorts epigram han skriver. Genren utmärktes ursprungligen av korthuggna och slagkraftiga formuleringar, ofta med en polemisk udd. I nordeuropeiska sammanhang har epigrammet fått en mer uppbygglig och didaktisk prägel. När Backlund åkallar begreppet syftar han i första hand på den strama formen, inte funktionen. Men visst ryms det en hel del livsvisdom i hans diktning.
– Jag har några teman och motiv som jag återkommer till gång på gång. Musiken är ett. Ett annat är åldrandet; alla mina samlingar handlar i någon mån om det. Mer och mer känner jag ett slags ordlös förtröstan: Allt kommer att gå bra.
Du fruktar inte döden?
– Nej, det är bara att köpa att man ska dö en dag. Så länge jag slipper en utdragen cancerdöd, känner jag ingen fruktan för egen del. Sedan finns det mycket elände i världen, men det är en annan sak.
EO Backlund är troende, var därtill under många år politiskt aktiv inom Kristdemokraterna.
– Jag lämnade partiet när det började gira högerut. Men den genuina kristdemokratin, med dess förvaltarskapstanke och övertygelse att allt ska ske i det lilla formatet – det tilltalar mig fortfarande.
Om det blir ytterligare en diktsamling vågar EO inte svara på. Och inte bara för att döden riskerar att hinna före.
Du önskar aldrig att du hade kommit igång tidigare?
– Nej. Jag skriver på impuls, och impulsen fanns inte tidigare. Jag vet heller inte om den kommer att återvända i framtiden. Jag är nöjd vilket som. En person som betytt mycket för mig är Lars Leksell (forskare och läkare, reds anm). Han sa alltid att det skrivs alldeles för mycket i dag. Om man envisas med att göra det – då ska det vara bra hellre än mycket.
