Ny bok
Catharina Lundegårdh
Naturens språk. Bruno Liljefors och hans värld
Carlssons
Bruno Liljefors är väl ett namn som de flesta känner till. Säkert ser man för sitt inre en målning av harar eller havsörnar för han är naturmålaren par preférénce bland svenska konstnärer. Men om människan bakom målningarna vet man kanske inte så mycket. Det stod klart för mig när jag började läsa Naturens språk.
Den är skriven och sammanställd av Catharina Lundegårdh, barnbarn på mammas sida till Bruno Liljefors. Det är en mycket vacker och rikt illustrerad bok som ger en bred bild av konstnären. Hon tecknar hans bakgrund, serverar rejäla bitar från hans dagbok och har tagit med åtskilliga av hans brev till hustrun Signe.
Det är en fascinerande historia som berättas ända från födseln 1860, genom barndomen vid Svartbäcken i Uppsala och faderns kruthandel. Skolan lyckades aldrig fånga Brunos intresse på allvar. Det gjorde däremot de jägare och skogsmän som kom för att handla i kruthandeln. Det var där han fick se några döda orrungar och kanske blev dessa den tändande gnistan till ett lysande konstnärskap med separatutställningar i Europa och Amerika. Han har själv berättat:
”Jag var som förhäxad vid betraktandet av deras grå- och brunsvarta fjädrar. Mina förut invanda begrepp om vackra och fula färger ställdes på huvudet inför dessa underbara färgsammansättningar, som syntes liksom avlagrade från den grå urtiden och berättade om skogen, kärret, mossan på stenarna, och natthimlen mellan grenarna.”
Bruno var ett tämligen klent barn och ägnade mycken tid åt att rita, men han kom tidigt i kontakt med gymnastiktrupper och tränade flitigt. När han var tjugo år gammal turnerade truppen i både England och Belgien.
Det var friluftsmåleri han ägnade sig åt men det underlättade att ha en rejäl gymnastutbildning i kappsäcken med tanke på alla timmar som tillbringades i skogar och på skär. Han hade ett bildminne som var oöverträffat. Det var inte de vackra vyerna som intresserade honom. De kunde möjligen få utgöra bakgrund till intressanta och snabbt nedkastade skildringar av djur i olika situationer. Han var också mycket miljömedveten och varnade tidigt för att djurarter var på väg att dö ut.
Man kan också ta del av Liljefors tankar om sin konst. Att måla en död hare har inte så mycket med motivet att göra ”utan av ödmjukhet att i det längsta få studera de färgmotsättningar som där finns”.
Hans värld var hustrun Signe och barnen, sammanlagt tretton genom åren. Bostäderna var många och det flyttades ofta, inte sällan för att det efter ett antal år var färdigmålat i trakten. Hans närmaste vänner var konstnärerna Anders Zorn och Albert Engström och finansmannen Ernst Thiel, en magnat som sponsrade honom en hel del.
Bruno Liljefors var också en otroligt fin porträttmålare. Han har bland annat gjort ett underbart porträtt av en torpare som kallades Värdshusarn som lärt honom konsten att vara ute i skog och mark. Det var med människor av den kalibern han trivdes allra bäst.
Alla skisser och bilder visar vilken speciell och kompetent konstnär han var. Han hade inget till övers för teorier och skolor. Han var sin egen och behandlade motiv och färg på ett ganska egensinnigt sätt. Egentligen gör han i många avseenden fortfarande ett förbluffande modernt intryck. Att ha blivit medveten om det får mig att känna extra stor tacksamhet mot den här boken.