Lotta Ekelund, som tillsammans med sin bror Christer Ekelund färdigställt de memoarer pappa Allan Ekelund påbörjade och Pia Löfstedt, som formgett boken "Att vara vid filmen".
Hade Ingmar Bergman hittat till Fårö utan Allan Ekelund? Antagligen inte. Och hur hade då blivit med "Guds-trilogin" och alla andra filmer som utspelas på ön? Det vet vi förstås inte och avsikten här är inte att ägna sig åt kontrafaktisk historieskrivning. Bergman landade ju bland raukarna, med och utan manus och stannade där.
Allan Ekelund? Ja, han var generationskamrat med Ingmar Bergman och regissören Lars-Eric Kjellgren, alla födda 1918. De gjorde entré på Svensk Filmindustri, i de klassiska lokalerna på Råsunda, i början av 1940-talet. De var unga och de kom att utmana en äldre generation som kunde ha fastnat i upprepningar och lättviktiga komedier.
– Pappa var intresserad av förändringar i samhället. Han var inte sentimental och han bejakade nyheter långt upp i åren. Han tyckte det var fantastiskt när man kunde börja googla efter information, säger Lotta Ekelund om sin bortgångne far.
Allan Ekelund levde fram till 2009. Efter Ingmar Bergmans död 2007 började han skriva ner och sammanställa sina minnen från alla år inom film- och teaterlivet. De memoarerna har nu dottern Lotta och sonen Christer i samarbete med Cristo Burman på Atrium förlag redigerat och gett ut i en vacker och rikt illustrerad bok, "Att vara vid filmen", med pappa Allan som författare.
Lotta Ekelund berättar om boken på årets Bergmanvecka. Vi träffar henne och bokens formgivare, Pia Löfstedt, i Eksta, i ett hus som Lotta Ekelund har tillsammans med sin man. Pia Löfstedt är uppvuxen på orten och har hus strax intill, annars frilansar hon som tidskrifts-designer och är bosatt i Braunschweig, Tyskland.
Allan Ekelund växte upp på Lidingö med en ensamstående mor som drev ett konvalescenthem.
– Det var svårt för honom att ta hem kompisar, så han läste mycket. Det tror jag kom att ha stor betydelse för att han så småningom sökte sig till teatern och senare filmen, berättar Lotta Ekelund.
Berättelsen i boken börjar med foton på en ung man i dramatiska gester, arbetsprover. Han åkte till Bromma på teaterövningar under en period när han var "gågosse" (inte springpojke, han åkte ju spårvagn!) på Svenska fläkt. Det stod inte på förrän han sammanförts med Bertold Brecht, som ju tillbringade några år i Sverige, på flykt från nazisternas förföljelser i hemlandet.
Teatern ledde till filmen, Allan Ekelund kom över böcker av Per Anders Fogelström som han uppskattade för realismen; "Att en dag vakna" och "Ligisterna". De ligger till grund för filmen "Medan staden sover" som gick upp 1950, med Lars-Eric Kjellgren som regissör. Alf Sjöberg regisserade "Hets" (1944) Ingmar Bergman skrev manus och var regiassistent, Allan Ekelund produktionsassistent. Men redan 1941 och framåt var han regiassistent åt Gustaf Molander och flera andra av den tidens stora.
Till skillnad från de båda generationskamraterna så frontade inte Allan Ekelund de otaliga filmproduktioner han var inblandad i. Han var produktionsledare för filmer som "Sjunde inseglet" (Ingmar Bergman), "Ingen mans kvinna" (Lars-Eric Kellgren), "Älskarinnan" (Vilgot Sjöman). Det mesta skedde hos svensk Filmindustri, men han var också engagerad i uppstickaren Terrafilm, hett på sin tid.
Allan Ekelund längst till höger i bild under inspelningar med Ingmar Bergman, ett samarbete som sträckte sig över många decennier mellan de båda generationskamraterna.
Lotta Ekelund beskriver en pappa som var mycket noggrann och organiserad.
– När storsatsningen Singoalla" på Terrafilm, med internationellt deltagande, drog iväg budgetmässigt hade han det jobbigt.
Allan Ekelund hade ett långt och aktivt yrkesliv, som också innefattade chefsjobb på Riksteatern och på Nord Art med produktioner som "Kullamannen" och Pippi Långstrump-filmerna.
Boken om Allan Ekelund, doldis, men tungviktare i filmens värld.
Om relationen till Ingmar Bergman säger Lotta Ekelund:
– De var inte nära vänner, men arbetade med förtroende och respekt. Pappa var trygg. Han blev inte upprörd när Ingmar Bergman blev det.
Och hur var det då med Fårö?
Så långt syskonen i sina efterforskningar kunnat förstå hade varken pappan eller Ingmar Bergman varit där, när regissören var på väg att förlägga inspelningen av "Såsom en spegel" (1961) till Orkneyöarna. Dyrt, tyckte Allan Ekelund det lät, men råkade få ögonen på ett veckotidningsreportage om Fårö. De båda åkte dit och rekognoserade. Och se, i den perfekt karga miljön fanns både det strandade båtvrak och det ödehus som Ingmar Bergman redan skrivit in i manusskriptet.
Resten är, som man säger, historia.