En uppväxt i Hitlertyskland
Ny bok
Horst Krüger
Vårt kvarter. En uppväxt i Hitlertyskland
Översättning Anne-Marie Odstedt
Weyler förlag
I februari 1964 besökte den tyske journalisten Horst Krüger den första Auschwitzrättegången i Frankfurt. Han blev djupt tagen och det ledde till att han två år senare gav ut sin memoar Vårt kvarter, som redan 1967 översattes till svenska. Men sedan var det som om den föll i glömska. Det var ju så mycket som man ville glömma i de båda tyska staterna efter kriget.
Men nu har boken getts ut igen och den har sannerligen inte förlorat i aktualitet. I sex kapitel berättar Krüger, som föddes 1919 och alltså var tjugo år när kriget bröt ut, om uppväxten och tiden i tyska armén.
Samtidigt gick, hösten 1965, Peter Weiss drama Rannsakningen upp med premiär samma dag på elva teatrar i de tyska staterna. Hans pjäs bygger direkt på texter ur rättegångarna. Det var inte längre möjligt för tyskarna att glömma de nazistiska brotten.
För att kunna skriva sin bok besökte Krüger återigen Eichkamp, den del av Berlin där han växte upp. Han försöker minnas och förstå hur det verkligen var. Hans mamma var katolik, hans pappa protestant som sårats i kriget vid Verdun 1916. Ingen av dem var det minsta intresserad av politik och det gällde för nästan alla i kvarteret och någon nazist syntes nästan inte till i Eichkamp.
Att Tyskland förändrades dramatiskt från 1933 kunde de i alla fall inte missa. Nya motorvägar och nya arbeten. Att skyltfönstren i judiska affärer krossades sågs knappast i sitt rätta sammanhang.
Så i mars 1938, precis efter Österrikes uppgående i Tyskland, hittas Horsts syster Ursula i sängen. Hon har försökt ta sitt liv med hjälp av gift men inte lyckats helt. Flaskan vid sängen har en etikett med två dödskallar, precis det kännetecken som bars av SS-officerare.
Hon dör 21 dagar senare och begravningen, med alla släktingar som invaderat deras lilla hus, blir som en symbolisk dödsdans där Horst spyr upp maten över bordsduken.
Illusionerna om det stora tyska riket krossas en efter en. Horst lockas att distribuera kritiska brev om regimen, tas fast men frias efter rättegång. Kriget kan han inte undvika utan tjänstgör som chaufför på flera fronter och klarar sig med livet i behåll.
Sista kapitlet i boken, ”Domedag”, är ett fantastiskt stycke litteratur. Här skildras rättegången mot Auschwitzförbrytarna på ett mycket personligt och mästerligt sätt i sin korthuggna kvällstidningsprosa, så långt från det bisatsstinna språk som inte sällan varit litterärt gångbart i tysk litteratur. Översättningen känns exemplarisk.
Horst försöker sätta sig in i de åtalades situation. Han hör ett av vittnena nämna ordet Sanka, en ambulans han körde vid Ostfronten. Hur skulle han själv ha reagerat om det inte var sårade soldater han skjutsade i sin Sanka utan fångar som skulle till ett utrotningsläger? Han tvekar inte om sitt svar. Van att lyda skulle han säkert ha utfört det som ålagts honom. Just det finner han kanske mest skrämmande. Beredvilligheten att göra som man blir tillsagd, så djupt rotad i den tyska kulturen.
Den här ganska korta boken är ett fantastiskt vittnesbörd om förhållandena inne i det tredje tyska riket. Med tanke på vad som händer i världen idag kan man säga att återutgivningen av den är gjord med nästan osviklig intuition. En bok som man hoppas får en stor läsekrets.