Recension
Min egen elds kurir
Harry Martinsons författarliv
Johan Svedjedal
Bonniers, 2023
Harry Martinson utackorderas tidigt som sockenbarn till olika gårdar i Blekinge. Går till sjöss vid 16. Seglar jorden runt. Mönstrar av efter sju år. Träffar Moa (Martinson). De gifter sig. Författarskapet tar fart under några lyckliga år då han skriver flera av sina främsta och brett uppskattade verk, bland andra den självbiografiska ”Nässlorna blomma”, en upplagesuccé på sin tid. Uppbrott. Gifter sig med Ingrid Lindcrantz. Får två älskade döttrar. Väljs in i Svenska Akademien 1949 som den förste arbetarförfattaren. 1956 kommer den gåtfulla ”Aniara”, hans mest kända verk. Tilldelas 1974 Nobelpriset i litteratur tillsammans med Eyvind Johnson. Ett pris som kritiseras av kultureliten – kanske av missunnsamhet. Martinson tar illa vid sig. Depression och sjukdomar. Dör för egen hand 1978, vid 74 år.
Se där Harry Martinsons liv i svepande penseldrag.
Aktuell nu med en imponerande biografi på 800 sidor av Johan Svedjedal. Professorn som gått grundligt till väga med inte mindre än 130 sidor noter och referenser på slutet. Rikt illustrerad från barndom till Nobelpris.
För många läsare är Martinson naturskildraren och den tidige miljökämpen. Och så Aniara, förstås. Rymdskeppet på flykt undan jorden som blivit obeboelig av kärnvapens strålförgiftning. Ett science fiction-verk som överlevt genom åren i kraft av lyrisk ton och mänsklig tragik. En märklig diktsvit med sin längtan tillbaka till människans hem.
Jag hade tänkt ett paradis för dem
men sen vi lämnat ett som vi förstörde
blev tomma rymdens natt vårt enda hem.
Dryga 60 år senare, i vår tid, är miljökrisen ett faktum, den biologiska mångfalden hotad, klimatkris som accelererar, krigen mullrar och kärnvapnen lurar i mörka gömslen.
Hög tid att damma av Harry Martinson. Det sker med detta ymnighetshorn till biografi. Tid också att läsa hans böcker och poesi som ständigt fascinerar och inspirerar.
I Aniara finns längtans rader från det man tvingats fly:
Humlorna brumma i gräset
där stråskuggan marken rutar.
Sval leker sommarvinden
i lättrörda vallmoklutar.
Nobelprisets poetiska motivering tar fasta på Martinsons förtroliga känsla för naturen och miljön: ”För ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos.”
Stämmer väl med den korta dikt av Martinson som följt mig genom åren. Som på några rader visar poesins kraft. Poesins förmåga att ge tankarna vingar:
Sök inte större under
än dem som redan är.
Lägg märke till vad
gräset och rymden innebär.