Ny bok
Hjärtat
Daniel Bergman
Polaris, 2021
Ett anslående bokomslag väcker nyfikenhet. Nils von Dardels ”Ett hjärta i brand” från 1930. Ett verk som är Dardels uttryck för den häftiga förälskelsen till författaren Edita Morris. Men det är en annan historia.
I Daniel Bergmans bok får hjärtat symbolisera hans egen allvarliga hjärtåkomma som tillsammans med en MS-diagnos leder honom till att samla sina tankar om sitt liv. Sjukdomsbilden präglar biografin liksom pappanärheten till dottern. Boken är rakt igenom skriven som ett brev till en älskad dotter. Det blir som ett avsked - ”evigt kvar hos dej”. Det är rart, det är varmt och det är berörande.
Bergman visar att han är en driven författare i detta förstlingsverk - en fullödig biografi, om än något lång.
Boken pendlar mellan tillbakablickar och nutid med färgstarka interiörer. Fyraåringen i det stora huset i Djursholm med de ständigt arbetande frånvarande föräldrarna – Ingmar Bergman och Käbi Laretei. Ensambarn med stor syskonskara på avstånd. Barnflickan Bärbel blir en nära stand-in. Det har satt sin prägel.
Haltande skolgång. Dras till filmen med pappas hjälp. Maskinist på Röda Kvarn som 14-åring med fortsättning på andra biografer. Han vill filmen. Under många år kamerapassare vid en rad filmprojekt. Särskilt intressant är insynen i Andrej Tarkovskijs inspelning av Offret på Närsholmen (Gotland) 1985.
Daniel Bergman tog så steget in i regissörsrollen med flera uppmärksammade kortfilmer. Blev en av regissörerna i trilogin om Bergmans föräldrar – Söndagsbarn (1992), Den goda viljan (1991, Bille August), Enskilda samtal (1996, Liv Ullman). Häftiga diskussioner och krav från pappa Ingmar under klippningen av Söndagsbarn. Men Daniel stod på sig. Filmen blev succé som såldes till ett 30-tal länder.
Efter inspelning av Prioritet ett (2002) om ambulanspersonal bestämde han sig för en utbildning till ambulanssjuksköterska. Ville ha ett eget meningsfullt liv.
Daniel Bergman ger oss med skoningslös blick insyn i relationen till föräldrarna. Ett mörkt stråk genom boken. Den frånvarande pappan. Dock med kreativ närvaro ibland. Långa samtal med mamma Käbi under senare år stannar kvar som en rysning, som en kall kåre. Så naket, så hjärtskärande. Men ärligt – så såg det ut.
Ett citerat långt brev där Ingmar begär skilsmässa från Käbi sticker ut. Det gör riktigt ont att ta del av.
Är detta det stora konstnärskapets bakgård vi får syn på i Bergmans bok?