När GT träffade Päivi Karabetian hemma i Bro för ganska exakt ett år sedan kom samtalet i hög utsträckning att handla om hennes skrivvåndor.
Att kombinera författande med familjeliv och heltidsarbete är en tuff utmaning, även för obotliga optimister.
– Det har inte varit så kul alltid. Jag har faktiskt försökt att lägga av flera gånger, erkände hon då, i samband med att romanen ”Hallelujabröderna” gavs ut.
Den närmast existentiella frågan – att skriva eller inte skriva – förblev obesvarad även efter uppslaget i GT 24 mars 2018.
Hon hängde fortfarande på gärdsgården när Selmapriset dök upp på hennes radar.
Utmärkelsen instiftades 2014 och är landets förmodligen främsta när det gäller egenutgiven litteratur.
– Kriteriet var att boken i fråga skulle ha getts ut 2018, och det hade ju min ”Hallelujabröderna” gjort. Jag skickade in den till juryn lite på måfå.
I dagarna blev det offentligt: Hennes bok är en av tre nominerade i tätgruppen.
”Med ett mörkt men ändå humoristiskt tonfall berättar Karabetian om de kriminella bröderna Karlsson som under en rånturné startar sekten ’Hallelujabröder’ för att tvätta pengar. En roman med många underfundiga formuleringar, oväntade tvister men också ett stort djup som leder till eftertanke”, skrev juryn, där bland andra Linda Skugge ingår, i motiveringen.
– Det är overkligt ... Matrix-overkligt till och med. Varje dag måste jag nypa mig själv i armen för att försäkra mig om att jag inte drömmer.
Det hör förstås till god sed att uttrycka sig i de ordalagen när det vankas fint pris. Endast i sällsynta fall kan den här sortens erkännande avgöra om en kulturutövare väljer att fortsätta på den inslagna vägen eller inte.
Päivi Karabetian är ett sådant sällsynt fall.
– Som egenutgivare är man inte bortskämd med respons. Den senaste tiden har jag stått i valet och kvalet. Jag skulle nog inte ha slutat skriva helt och hållet om jag inte fick nomineringen, men om det inte vore för den hade jag förmodligen gått över till noveller, som är mindre tidskrävande. I och med det här inser jag dock att min styrka är att gestalta karaktärer, och det gör man lättast i en roman. Jag tolkar det som att jag är på rätt väg.
Alltså kommer fler romaner att flyta fram ur hennes penna. Inom kort börjar hon skriva på en humoristisk skröna som utspelar sig i apoteksvärlden.
– Det blir i samma vilda stil som ”Hallelujabröderna”. Romanen tar avstamp i avskaffandet av apoteksmonopolet 2009, och handlar om ett apotek som köps upp av en nattklubbschef.
Karabetian arbetade fram till alldeles nyligen i denna bransch.
Skulle du ha vågat dig på den här boken när du ännu var farmaceut?
– Tveksamt. Det hade i alla fall blivit en annan berättelse då, mer nedtonad. Många har nog ganska dålig koll på den marknadsmässiga politiken kring apoteken, och vad det innebär för verksamheten. Tanken har slagit mig: Kan någon stämma mig för det här? Men det tror jag inte, för det mesta jag skriver om har ju hänt i verkligheten, om än inte på ett och samma apotek.
Mottagaren av årets Selmapris utses i början av april. De andra nominerade är Arne Wickander för ”Den tredje punkaren” och Fredrik Westin för ”Själamarker”.