Sex har visat sig vara svårhanterad materia i litteraturens värld. Även de mest uppburna och rutinerade författarna brukar gå bet när de försöker närma sig ämnet litterärt. Fenomenet är omdiskuterat, det finns till och med ett årligt pris för världens sämsta samlagsskildringar – Bad sex in fiction award, som delas ut av den brittiska tidskriften Literary Review sedan 1993. Tom Wolfe, Norman Mailer och John Updike är några av skriftställarna som haft den tvivelaktiga äran att krönas med den lagern.
Renée Ripman kan intyga hur knepigt det är skriva övertygande om köttsligt umgänge.
– Det är verkligen skitsvårt. Jag menar: Man blir ju så generad när man sitter där på sin kammare och ska få ned allt saftigt på papper. Men ingenting i boken är självupplevt, det vill jag vara noga med. Det mesta har jag fått från en vinkväll med mina väninnor. Fast det är smakfullare i boken än i verkligheten, säger hon.
Boken i fråga heter "Rebecca och Djävulens söner". Den handlar om en modern kvinna, Rebecca, som hux flux slungas in i en främmande fantasivärld. Det är en värld präglad av traditionella värderingar där kvinnorna förväntas veta sin plats. Inte nog med det: Huvudpersonen har djävulens hantlangarare i hasorna. I detta universum råder det nämligen ingen tvekan om att Lucifer existerar på riktigt, och han har en plan för Rebecca. "Rebecca och Djävulens söner" är först och främst en fantasyroman, men erotiken finns med som en av baskryddorna i den mustiga soppa som Renée Ripman kokat ihop. Boken blir hennes första utgivna.
– Jag hade skrivit för byrålådan ett bra tag innan jag verkligen tog tag i det här manuset. Jag har provat på fler genrer, även action. Det var egentligen min systers förtjänst att det blev just den här berättelsen. Hon läste ett utkast och blev förälskad.
Hur ser din relation till fantasygenren ut?
– Jag blev såld på den när jag läste "Outlander" som tonåring, och har älskat genren ända sedan dess. Inte så mycket Harry Potter-grejen dock. Mer åt "True Blood"-hållet, det är en annan favorit. Jag är nog född äventyrare, tror jag.
Renée Ripman bor numera i Knivsta, men hon är född i Lärbro och bodde på ön till och med gymnasiet. Det var här hon började utforska fantasins möjligheter – på en äng "mitt i ingenstans".
– Det fanns en äggformad sten där. Det var min "tankesten". Jag brukade ligga där dagarna i ända och fantisera om sånt som barn brukar fantisera om: Att jag var adopterad, att jag egentligen hörde hemma i någon annan värld, att jag var prinsessa ... Det vanliga, du vet.
Fyller skrivandet samma funktion nu när du är vuxen? Att drömma sig bort från vardagen, menar jag.
– Tja, till viss del. Men det handlar nog mer om att jag kan varva ned och koppla av när jag skriver. Mitt liv kan vara ganska stressigt emellanåt, säger Renée Ripman, som har man, sju barn, två barnbarn och dessutom driver ett eget inredningsföretag.
När intervjun görs har författaren fullt upp med en uppföljare till "Rebecca och Djävulens söner". En tredje del finns också på planeringsstadiet. Debutromanen gavs ut på Visto förlag redan i slutet av förra året. Det här är förstås inget som recenseras på DN:s kultursida, men läsarreaktionerna har inte låtit vänta på sig. Kundomdömena på den digitala bokhandeln Bokus beskriver en fartfylld bladvändare som är svår att lägga ifrån sig. Att detta är en bok som skapar målande bilder i läsarens medvetande återkommer. Flera liknar den vid en film.
– Det var inget jag tänkte på när jag skrev den, att den skulle vara filmisk. Jag tror att folk tycker så eftersom boken är rappt berättad. Det finns inget jag ogillar mer än långa miljöbeskrivningar och tillbakablickar som sträcker sig över flera sidor. Det ska vara pang på! "Rebecca och Djävulens söner" har jämförts med "Sagan om Isfolket" (av Margit Sandemo, reds anm). Smickrande, men jag har faktiskt aldrig läst den serien. Jag skrev nog bara den bok jag själv skulle vilja läsa, och funderade egentligen inte så mycket på de här sakerna jag får höra nu.
Ett läsarberöm sticker dock ut från mängden och värmer lite extra i författarhjärtat.
– En kvinna hörde av sig till mig. "Jag har läst din bok. Jag blev kåt." Det gladde mig, med tanke på hur svårt det är att uppnå den reaktionen hos en läsare. Jag antar att jag är en naturbegåvning.
Smaka på den, Wolfe, Mailer och Updike!