Marita Jonsson var skeptisk när Espmark skulle ta över den gamla byggnadsminnesmärkta gården. "Där har jag fått ändra mig."
Ett femtiotal diktsamlingar, romaner, pjäser och litteraturvetenskapliga arbeten hann det bli innan Kjell Espmark slutligen somnade in, 92 år gammal. Många minns honom kanske särskilt för hans roll i Svenska Akademiens Metoo-kris 2018, då Espmark och en rad andra namnkunniga ledamöter hoppade av sina uppdrag i protest.
– Han var en rakryggad och modig man, det får man inte glömma. Jag kände Sara Danius lite, och jag tror att hans ställningstagande betydde mycket för henne, säger Marita Jonsson, som driver Körsbärsgårdens konsthall i Sundre, där poeten flera gånger läste sina verk inför publik.
Marita Jonsson stötte på Espmark första gången under mitten av 80-talet. En gammal byggnadsminnesmärkt gård i Eke – Petsarve – hade donerats till Fornsalen och museets dåvarande chef ville sälja. Marita Jonsson, då länsantikvarie, var skeptisk.
– Kjell hade nyligen blivit invald i akademien och ansågs vara en lämplig köpare. Jag måste medge att jag inte var så förtjust i tanken att vi skulle sälja fastigheter som vi fått i gåva, oavsett till vem. Men köpet gick igenom och nu i efterhand måste jag ta tillbaka det där. Han förvaltade gården bättre än någon offentlig myndighet hade kunnat göra, säger Marita Jonsson.
Jaså?
– Ja, han hörde av sig till oss hela tiden. Så fort han ville göra något med fastigheten haglade frågorna: "Får jag göra si, får jag göra så?" Han var mycket noggrann och ödmjuk inför platsens historia.
Sommarvistet blev också en inspirationskälla i Kjell Espmarks skrivande. Det märks inte minst i memoarboken "I vargtimmen", där varje kapitel utgår från den gotländska gården och dess förflutna. Ett bärande tema i författarskapet var just glömskan och hur den sprider sig som ett ogenomträngligt töcken i samtiden.
– Även litterärt förvaltade han ju Petsarve. Vi gav honom ett underlag med torr fakta när han skulle skriva boken. Utifrån det föreställde han sig livet på gården och dess omgivningar förr i tiden. Det var som om han hörde de där människornas röster och skrev ner dem. Man kan väl säga att Petsarve blivit mer känd än andra byggnadsminnen på ön, och det är hans förtjänst, säger Marita Jonsson.
Kjell Espmark tillsammans med sin fru Monica Lauritzen innan begravningen av författaren och nobelpristagaren Tomas Tranströmer.
Långt senare började hon anordna litterära aftnar på Körsbärsgården. Hon kom att tänka på diktaren i Eke och sträckte ut en hand. Vid den tidpunkten hade han redan gjort ett stort antal offentliga uppläsningar runtom ön, bland annat hemma på Petsarve.
– En del av de här "vinterfastlänningarna" i kulturvärlden är på ön för att få arbeta i lugn och ro. De håller sig för sig själva. Kjell var den andra sortens människa. Han kände att han hade fått den här platsen av gotlänningarna och därför ville han vara generös tillbaka. Han sa aldrig nej till några påhitt som kom härifrån. Så med åren blev det ganska många gånger som han kom hit på sommaren och läste ur sin senaste bok, säger Marita Jonsson.
2020 blev sista gången Espmark medverkade i konsthallens litterära verksamhet.
– Det var mitt under pandemin och han kunde inte ta sig till Gotland. Ändå ville han vara med på något hörn. "Jag skickar några nyskrivna dikter som inte publicerats än, så kan ni läsa upp dem." Vi satte ihop ett program där skådespelaren Peter Jankert läste hans och Björner Torssons dikter. Det gjorde mig så rörd. Han ställde verkligen alltid upp, säger Marita Jonsson.