Ny bok
Kenneth Hermele
Inte som lamm till slakt
Ordfront
Det är en av de mest noggrant dokumenterade böcker jag läst, något som, med tanke på vad den handlar om, också gör den till en av de viktigaste böcker jag läst. Hermele vill göra upp med myten att judarna motståndslöst lät sig dödas under förintelsen. Han har skaffat sig tillgång till ett material som hittills varit otillgängligt eller som man på grund av bristande språkkunskaper inte kunnat ta del av. Han visar med eftertryck hur uppfattningar okritiskt skrivs av och lever vidare och till slut blir ”sanningar”, ett ord man nog skall vara mycket försiktig med.
Hermele är mycket systematisk och han ser alla former av motstånd som aktiva. Det är ett viktigt och riktigt grepp. Han delar in motståndet i fem kategorier. Symboliskt, polemiskt, defensivt, offensivt och inringat/utsiktslöst och han går noggrant igenom dem.
Ett motstånd var att fly vilket sällan var möjligt. Vart skulle man ta vägen? Stängda gränser, antisemitiska stämningar nästan överallt, Sverige inte undantaget.
I en del getton blev det till slut uppror, när man förstod att transporterna gick till läger där döden väntade och inte till de arbeten som utlovats. Det mest omskrivna men långtifrån enda upproret skedde i Warszawa 1943. Det var politiskt radikala ungdomar som drev fram det men aldrig i hopp om att kunna besegra tyskarna. Det handlade om ”att välja hur man skulle dö”.
Boken innehåller mängder av unika bilder, kartor och tabeller. Den listar exempelvis alla pogromer som förekom i Ryssland och senare i Sovjetunionen. Det var inte svårt för tyskarna att hitta hantlangare i det väldiga riket i öst när det gällde att döda judar.
Vad gäller militärt motstånd var det mycket större än man föreställer sig. Omkring en halv miljon judiska soldater stred i de allierades arméer och en betydande partisanverksamhet ägde rum, inte minst i skogarna i östra Polen, Vitryssland och Litauen.
Det finns åtskilliga mycket gripande berättelser från livet i partisanförbanden. Hermele lyfter också fram de unga kvinnornas mod och styrka. Här får de både namn och ansikten. Kurirer och partisaner som arbetade i en hopplös tid som om hopp funnes.
Hermele är mycket mån om att undvika generaliseringar och försöker komma åt det vanliga ”facitseendet” som saknar förmågan att vara där och då när allt var oklart och förvirrande. Alla handlingar, alla personer måste ses i sitt eget unika sammanhang. Det får tvärsäkerheten att försvinna och en mer nyanserad bild att framträda.
Att döma någon som handlat på ena eller andra sättet är egentligen ur vårt perspektiv alldeles omöjligt. Så här skriver Hermele:
… jag vet verkligen inte hur jag själv skulle betett mig om jag varit i samma belägenhet som de judar som fördes samman i getton, trängdes ihop i järnvägsvagnar, stängdes in i koncentrationsläger. Hade jag haft kraften att stå emot lockelsen att själv försöka undkomma det värsta? Hade jag varit en generös och hjälpsam medmänniska – eller en självisk överlevare, beredd att gå över lik?
Den frågan ekar inom en långt efter att man slagit igen boken. En fråga man inte kommer förbi. Men att besvara den är egentligen omöjligt. Först när den ställs i sitt riktiga sammanhang, när man är där, vet man svaret på den.